Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visuell Bergmanfest på Dramaten

/
  • Andreas Rothlin Svensson och Elin Klinga i Huset vid nattens ände där skådespeleriet direktsänds på en stor skärm.

Bergmans ande svävar över "Huset vid nattens ände" som inviger Dramatens stora Bergmanfestival på torsdag. Kännaren påminns om filmscener och gestalter, vem som helst om det existentiella anslaget.

Annons

Rekvisitan provas in i det sista. En kostymör håller fram en röd djävulsmask. Hin håle i rött med elakt leende, kan det vara något?

– Den här gjordes åt Bergman själv, men han använde den aldrig, säger hon.

Vad den tyske regissören och dramatiken Sebastian Hartmann tycker framgår inte nu, men skådespelaren Peter Engman provar ett par enklare djävulshorn, innan det blir dags för nästa scen.

En enorm filmduk utgör kuliss. Skådespeleriet försiggår både framför och bakom men filmas hela tiden och direktsänds på duken.

"Huset vid nattens ände" är teater och direktsänd film på en och samma gång. "Persona"-effekter, halvnakna kroppar, Bergmanska närbilder och ändå en scenföreställning. Sebastian Hartmann har använt tekniken tidigare, men kanske har den aldrig varit ett lika självklart val som nu.

När Mia Benson spelar en döende kvinna intar hennes ansikte hela scenen. Det är i alla fall så det känns, och det är omöjligt att värja sig.

– Det är just på teatern som den här tekniken får sin spänning, om åskådaren verkligen förstår att det är direktsändning, säger Sebastian Hartmann.

Vad som först var tänkt som ett mer renodlat collage med gestalter från Bergmans filmer varvat med hans självbiografiska texter fick i stället eget liv i nya historier. Huruvida Döden från "Sjunde inseglet" dyker upp må vara osagt, men filmen finns ändå närvarande. En kvinna som påstås ha haft ihop det med djävulen ska brännas.

Är förställningen en ständig brottningskamp med döden?

– Kanske det ja. Jag tror det är något som Bergman befattade sig med i sitt djup. Vi har gett döden både ord och bilder, men om vi ska vara ärliga så har vi ingen uppfattning om dess form. Och vi är oavbrutet omgivna av den här formlösheten, runt omkring mig finns en oändlighet när jag lämnar nuet, säger Sebastian Hartmann.

Med den tredje Bergmanfestivalen sparkar Dramaten igång hösten med ett rejält teaterfyrverkeri. Sex egna premiärer under elva dagar, och därtill ett antal internationella gästaspel. Bland dem finns Thomas Ostermeiers uppsättning av "Richard III" från Schaubühne, närmast omöjlig att få biljetter till i Berlin, men nu tillgänglig i Stockholm, framhåller festivalens projektledare Ulrika Josephsson.

Bergmans verk har på olika sätt sysselsatt Sebastian Hartmann de senaste trettio åren. "Fanny och Alexander" blev hans sista uppsättning som teaterchef på Schauspeil Leipzig. Efter att han berättat för ensemblen att han skulle sluta, reste han ensam för första gången till Fårö för att få se Bergmans hus.

Några år senare fick han sitta där och skriva pjäsen som nu inviger den tredje internationella Bergmanfestivalen.

– Jag kände mig som en likplundrare. Första kvällen hade jag känslan av att han stod bredvid min säng. Han bara tittade på mig, han sade ingenting, han var väldigt allvarlig, helt utan humor. Nu tänker jag på det som en dröm.

Mer läsning

Annons