Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är verkligt?

/

KRÖNIKA: Margaretha Levin Blekastad om fiktion vs. verklighet.

Annons

Verkligheten tränger sig på. Eller också är det tvärtom. Att vi vänder oss bort från det verkliga livet, samtidigt som vi tar del av det i andra hand. Som en lite avig hållning till världen omkring oss. Trenden med filmer som bygger på verkliga händelser är tydlig. Det har den varit länge.

Based-on-a-true-story är ett vinnande koncept som täcker in en lång rad spelfilmer från det senaste året. Här finns ”Spotlight”, som skildrar hur journalister i Boston avslöjade övergrepp inom katolska kyrkan, Oscarsbelönade ”The Danish Girl” om paret Lili Elbe och Gerda Wegener och ”The Revenent”, där Leo di Caprio äntligen fick bära hem en Oscar. Det är bara några exempel.

Det finns många fler och nya true-story-filmer fortsätter att dyka upp på bioduken även i år. Visst finns motpolen där i form av sagor, superhjältar och fantasy, med ”Alice i spegellandet”, nya ”Djungelboken”, ”X-men” och mycket mer.

Men ändå. Det blåser starka true-story-vindar. Litteraturen har en liknande trend, där halten av verklighet är en återkommande fråga. Är det sant? Hur mycket är sant? Och vilka delar?

Det är frågor som surrat i luften när Ebba Witt-Brattström släppte omdebatterade romanen ”Århundradets kärlekskrig” och som dök upp igen när exmaken Horace Engdahl gav ut ”Den sista grisen”.

Martina Haags skilsmässoskildring ”Det är något som inte stämmer” är ett annat exempel, för att inte tala om Karl Ove Knausgårds ambition att berätta så sant som möjligt i mastodontprojektet ”Min kamp”. Lägg till mängder av självbiografier, från alla upptänkliga håll, så blir trenden än mer tydlig. Vi letar efter stråk av verklighet, samtidigt som litteratur är just litteratur. Och minnet är, som bekant, bedrägligt. Den där minnesbilden kan lika gärna vara en återberättad anekdot eller ett fotografi som etsat sig fast i hjärnbarken.

Nyligen besökte jag Gävle där Folkteatern har satt upp ”Ett sjunkande skepp, ett växande slott”, som kretsar kring frågor om miljö, klimat, städer, landsbygd och framtid. Ett angeläget projekt, där teatern har samlat in röster från olika håll. På sätt och vis syns verklighetstrenden även där, när teatern sträcker sig utåt för att fånga röster och placerar föreställningen i naturen.

Inget fel med det. Men det säger något om samtiden. Kanske handlar det om en längtan efter det autentiska, det som känns nära, verkligt och angeläget. Att få känna ett stråk av äkthet när tiden går för fort. Och samtidigt vänder vi oss bort från verkligheten och betraktar den via våra skärmar.

För ett par veckor sedan skällde världsstjärnan Adele ut en konsertbesökare som ivrigt filmade henne med sin mobil. ”Det här är inte en dvd. Det här är en riktig show”, röt hon i ett uppmärksammat utbrott. Å andra sidan är det genom ett annat filmklipp vi fick ta del av hennes ilska.

Så har vi entreprenören Elon Musk (Tesla), som nyligen hävdade att vi lever i en simulering, att oddsen för att vi lever i verkligheten är en på miljarder. Som sagt. Vårt förhållande till verkligheten är komplicerat.

Mer läsning

Annons