Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trump och hans gelikar vinner på politikerföraktet

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om en bräcklig demokrati och en skrämmande profetia om diktatur i Amerika.

Annons

”Vi kanske inte kan åka tillbaka till USA igen”, sa jag, halvt på skämt, halvt på allvar, när vi nyligen var i Savannah, Georgia.

Den dystra profetian yttrades en dag när jag under morgonen, med ett växande obehag, läst den politiska skribenten Andrew Sullivans essä i New York Magazine om att Amerika aldrig varit så moget för en tyrann att plocka som nu.

Förutsåg Platon Donald Trump?

Sullivan återvänder till en text av Platon om hur demokratier går under, och även om han medger att han plockar russinen ur kakan i filosofens resonemang, finns det en skrämmande likhet med utvecklingen man ser i dag inte bara i USA utan i flera av västvärldens etablerade demokratier.

Det är i de mest utvecklade, diversifierade samhällena, med störst frihet och jämlikhet, som demokratin börjar undermineras. I jämlika samhällen, där vem som helst kan väljas till härskare, breder sig ett förakt ut för eliten och en skepsis inför expertis och politisk erfarenhet.

Tyrannen beskrivs som någon ur denna elit, men med känsla för den folkliga vreden, som inifrån kan attackera den styrande eliten och skapa en mobb genom att piska upp populistiska stämningar.

Med hetta lovar demagogen att ta tillbaka samhället till en tid före det att excesser och för stora friheter ledde fram till degeneration och moralkollaps.

Om man, som jag under dessa veckor i USA, sett lite för mycket FOX News, behöver man inte läsa många meningar i essän förrän Donald Trumps ilskna nuna projiceras framför en.

Man föreställer sig att en diktator tar över med list och ränkspel, likt sithlorden Palpatine i ”Star wars”, men en mer plausibel väg till makten är den som beskrivs av Sullivan – en tyrann som driven av sina egna förvridna känslor och nycker spontant och i stunden spelar på massornas tangenter.

Trumps folk är den vita arbetarklass och undre medelklass, mestadels män, som i och med globaliseringen har fått se sina privilegier försvinna. Fabriksjobben flyttar, kvinnorna tar över på arbetsmarknaden och, som en sista smädelse, får de acceptera en svart president.

Försök har gjorts att inlemma Donald Trump i en fascistisk modell, men Andrew Sullivan är skeptisk till ett sådant resonemang:

”Att kalla detta för fascism gör inte fascismen rättvisa. Fascismen hade, åtminstone till viss del, en ideologi och ibland ett sammanhang som Trump helt saknar. Men hans rörelse är fascistisk i den mening att den demoniserar utlänningar, hetsar mot en inhemsk minoritet (muslimer och mexikaner är de nya judarna), har fokus på en enda stark ledare av vad som bara kan beskrivas som en kult och har en djup tro på våld och tvång i en demokrati som hitintills förlitat sig på debatt och övertalning.”

Essän är en påminnelse om att demokratin som styrelseform är ett undantag, inte bara historiskt utan även här och nu. Den ger också anledning till självkritik. Jag tänker främst på det politikerförakt på autopilot – i förlängningen också förakt för vetenskapen och journalistiken – som det är så lätt att dras med i.

Politikerföraktet grasserar inte utan anledning, och är till stor del självförvållat av alla politikerpapegojor som upprepar samma svar på en fråga som inte har ställts. Men även om föraktet rinner ur en källa som politikerna själva har förgiftat, finns det all anledning att fundera över vilka krafter det är som vinner på ett sådant förakt.

Jag kan inte lova att jag kan hålla mig från snorkiga formuleringar om ministrar och kommunalråd i framtiden, men innan orden lämnar munnen ska jag försöka föreställa mig hur Donald Trump hånler åt varje sådant getingstick. Han växer för varje sarkasm som yttras.

Mer läsning

Annons