Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till slut får glesbygden nog av ignorans

/

Annons

Tåget har stannat i Borlänge. Ingen vet när det ska börja rulla igen. Men vi får räkna med ett par timmar säger tågvärdinnan så jag beslutar att ta en promenad. Börjar bli så van vid stoppen att jag inte längre blir arg.

Jag går på måfå och får efter en stund syn på en skylt: ”Framtidsmuseet 500 meter”. Det låter spännande, tänker jag. Följer pilen och hamnar på parkeringen utanför ett hotell tillhörande en av de större kedjorna. Själva museet verkar dock stängt så jag går in i hotellets reception. ”Ursäkta har ni någon information om framtidsmuseet?” frågar jag. ”Inte mycket”, säger han. ”Men hur gamla är dina barn?”

”Nej”, säger jag, ”jag har inga barn. Jag tyckte mest att det lät spännande med ett framtidsmuseum. Det är inte ofta man får se visioner om framtiden, idéer, drömmar och politik gestaltas.” Jag vet inte hur det blev så, man kanske var det den senaste tidens politiska lågvattenmärken som i mig dämt upp en sådan längtan i mig efter något som var på riktigt, att jag omedvetet projicerat allt mitt hopp till denna märkliga byggnad.

”Det här är ett upplevelsebaserat museum”, säger mannen bakom disken. ”En del av den kreativa industrin. Turistnäringen. Du vet. Den som ska rädda oss på landsbygden. Om du tänker Tom Tits fast lite blekare kanske du får en bild.”

”Ja” säger jag. ”En ganska tydlig bild.”

”Man kan beställa barnkalas med fiskdamm också” säger han.

Framtidsmuseum. Jag känner mig förolämpad. Som medborgare. Barnkalas med fiskdamm. I Visby går Almedalsveckan mot sitt slut. Det är ungefär samma sak, fast för vuxna. Och dessutom en vecka när den totala avsaknaden av glesbygdspolitik verkligen blir tydlig. Man är visserligen på Gotland men den exotiska platsen blir i detta fall mest en kuliss och inte den perspektivförskjutning men kunde önska.

En same jag träffade vid ett annat tågstopp berättade att han vid ett möte på EU-parlamentet blivit visad en karta över Sverige där det gick ett streck rakt genom landet precis i höjd med Gävle. Och ovanför det strecket stod det: Ännu ej avfolkat land!

”Hur tror du det kändes?” sa han.

Jag svarade med att läsa ett stycke i från Jukko Turkas pjäs Kött och kärlek. Där finns en underbar replik. Det är hälsovårdsministern som oroas över att inte bli omvald. ”Jag måste göra mig till en man av folket!” säger han. ”Men hur ser de ut? Det är så länge sedan jag såg folket! Finns det någon sextioåttaproggare som kan ge mig ett tips? Folket luktar väl skit tror jag mig minnas. Bäst jag skiter i byxan innan jag visar mig.”

Han skrattade. ”Det är precis så de ser på oss” säger han. ”Men en dag kommer de att få ångra sig.”

Jag skrattar. Sen blir jag rädd. För det är precis det här som håller på att hända. Inte bara i Sverige utan runt om i hela Europa. Människor som tillräcklig länge blivit ignorerade av makten får till slut nog och tar saken i egna händer. På olika sätt. Och när den sprickan blivit tillräckligt djup är den mycket svår att laga.

LÄS FLER KRÖNIKOR AV OSCARSON: "Ansvar är inte bara ett ord" "Håll käften jag behöver ingen stekpanna"

Mer läsning

Annons