Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lena Engqvist Forslund: Blir det Riksteaterns uppdrag att låta hela Sverige leva framöver?

/
  • Lena Engqvist Forslund visar förtjust runt i den ombyggda Konsertteatern, som nyligen blivit det teaterhus som Teater Västernorrland längre önskat sig.
  • Lena Engqvist Forslund.
  • Bakom Konsertteaterns gamla fasader har ett nytt teaterhus vuxit fram.
  • Sundsvall är för många förknippat med Ikea. När Teater Västernorrland satte upp
  • Lokalt förankrad teater kan mycket väl handla om närhistoria.
  • Vildhussen, som orsakade en naturkatastrof i försöket att tämja Indalsälven, är en berättelse som tillhör det västernorrländska arvet. Här Jens Nilsson och Lars T Johansson i Teater Västernorrlands uppsättning av

Hur mår den regionala teatern?
Alla län har rätt till sin egen länsteater. Det var grundprincipen i 1974 års kulturpolitiska reform. I dag är villkoren på många vis förändrade.
I en miniserie talar vi med fem teaterchefer, från Sundsvall till Örebro, om hur de ser på sitt uppdrag: att erbjuda kvalitativ och konstnärligt förnyande scenkonst till alla i länet, trots sjunkande anslag och anorektiskt bantade ensembler.

Annons

Det lokala perspektivet är utgångspunkten för Lena Engqvist Forslund, sedan 2014 teaterchef på Teater Västernorrland. Samtidigt oroas hon över vad hon ser som en framtida demontering av den kulturella infrastrukturen i landet.

Det är märkligt nog lättare att stämma möte teaterchefen Lena Engqvist Forslund i Stockholm än i Sundsvall. För här bor hon egentligen och det är också här många möten äger rum. Hon är med andra ord veckopendlare, en vardag som hon idag delar med många andra teaterarbetare i landet och som är en konsekvens av att ekonomiskt pressade teatrar på senare år har fått säga upp många anställda. För att bemöta den nya personalsituationen bygger Teater Västernorrland nu upp en distansensemble, bestående av frilansskådespelare som teatern vill jobba med över tid.

En välbehövlig materiell satsning har samtidigt gjorts för teatern. När vi ses har den just flyttat in i nyrenoverade lokaler efter att under en lång tid ha varit arbetsmiljömässigt utdömd. Utöver en ny sidoscen och repetitionslokal så berättar Lena Engqvist Forslund hur mycket bättre logistik det har blivit för teatern när allt nu finns samlat på en plats.

– Det är enorm skillnad för oss. Nu kan vi bygga ett vi på ett annat sätt än tidigare.

Men där finns också orosmoln. Som hur introduktionen av kultursamverkansmodellen 2011 gör att kommun och landsting idag är huvudansvariga för den lokala kulturen.

– Vi har ett av de fattigaste landstingen i Sverige. Då ställer man ofta kulturen mot vården. Men i höstas fick vi en fantastisk uppbackning från alla kommunala politiker som skrev ett gemensamt brev om att man inte skulle röra kulturen. Och så är det ju, utan kultur stannar länet och vem vill leva i en värld utan kultur? frågar hon sig retoriskt.

Men hotet är inte borta. Kanske kommer inte landstinget att ha råd att finansiera exempelvis Scenkonst Västernorrland fullt ut.

– Samtidigt har staten delvis abdikerat och var finns då ansvaret när det gäller att upprätthålla en kulturell infrastruktur i Sverige, det vill säga att få hela Sverige att leva? Det bör kommenteras på högsta politiska nivå eftersom det är en otroligt viktig demokratifråga.

Hon frågar sig om risken finns att staten i framtiden väljer bort länsteatrarna helt.

– Blir det då Riksteaterns uppdrag att låta hela Sverige leva? I så fall har den andra förutsättningar och budget med sin koppling till staten än vad vi har idag. Riksteatern kan aldrig göra samma jobb som vi, exempelvis sett till barn– och ungdomsteatern ute på skolorna. Vi har de lokala relationerna och kunskapen till platsen.

Är du förvånad över att kultursamverkansmodellen, som sjösattes av den borgerliga regeringen, har bibehållits av den nuvarande?

Ja, det måste jag säga att jag blev. Och ännu mer över att de ännu inte har lagt ner eller förändrat Skapande skola som är en utmärkt verksamhet, men borde ligga på Utbildningsdepartementet i stället. På de åtta år som jag har varit borta från Teater Västernorrland ser jag också hur konsekvensen av Skapande skola-reformen har inneburit att teatern har tappat väldigt mycket i antal föreställningar som vi får ut till skolorna.

Andra utmaningar som teatern står inför just nu är minskad publicitet i riksmedia och försvagade arrangörsled som befinner sig i kris när en äldre generation eldsjälar som vurmar för ett ideellt föreningsliv sakta försvinner och inte ersätts av en ny.

– Det saknas en struktur som tar emot våra produktioner. Idag bygger arrangörsnäten på egna krafter och de håller på att krackelera.

Men så finns där också teaterns själva kärnverksamhet, det kreativa repertoartänket. Här tycker Lena Engqvist Forslund att det är bra om den har sin grund i länet och dess förutsättningar.

– Den lokala vinkeln är ett oslagbart sätt att få folk att intressera sig. Här lärde jag mig mycket på Giron Sámi Teáhter där det var självklart att utgå från den samiska urbefolkningens kultur, språk och historia. Så tycker jag att de också behöver vara på länsteatrarna. Vi måste hitta ett tilltal där publiken kan uppleva att det här är vår teater, att den berättar historier som angår just oss.

I samma andetag understryker hon hur viktigt det också är att jobba med skådespelare och regissörer som har sin grund i trakten.

– Det är något med språket som är väldigt väsentligt, att publiken känner igen lokaldialekter och talesätt.

Idag framarbetas en del av repertoaren utifrån samtal med den konstnärliga personalen på teatern. En föreställning som har vuxit fram just så, är en om forna tiders häxprocesser i länet och kopplingen till dagens mediedrev som blir teater 2017. Därtill har Lena Engqvist Forslund beställt ett antal pjäser med lokalkänsla av dramatikern Therese Söderberg.

Men också klassiker kan bli lokala. Till hösten 2017 ska skådespelaren och regissören Anna Petterson göra en specialversion av Tjechovs Körsbärsträdgården, anpassad till Västernorrland, och 2018 kommer Moliéres Tartuffe i commediastil där vi funderar över frågan: Vem är dagens Tartuffe i Västernorrland?

Därtill pågår arbetet med att söka nya målgrupper för att i ordets bemärkelse bli en angelägenhet för alla i länet.

– Att aktivt söka upp nyanlända och människor med bakgrund i andra kulturer än den svenska. För att lyckas med det måste vi naturligtvis inkludera sådana personer bland våra anställda och fundera över vilka historier vi berättar.

Vad får dig att vilja fortsätta att jobba med scenkonst, trots knappa resurser?

– När jag möter människor som har blivit berörda av något de har sett och den personliga kontakt som vi får när vi spelar på de små orterna i länet. Eller när vi arbetar med föreställningar som ger något av existentiellt värde om livet, då är teater oslagbart!

Mer läsning

Annons