Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stina Oscarson: Det som är genialt hos män är riskfyllt för kvinnor

/

Annons

När man besöker Mora är det omöjligt att missa vad som betraktas som stadens stoltheter. Redan under promenaden från tågstationen går man under den historiska parollen: ”I förfäders spår för framtids segrar” och ett par hundra meter längre bort ligger Zornmuseet. Det är det självklara kulturarvet. Tycker man. Men vad är det som skapar kulturarv?

Av en slump, vid ett besök på biblioteket i Skellefteå får jag genom Maud Nycanders dokumentärfilm vetskap om Ester Henning, samtida med Zorn och också från Mora. Hennes liv är en saga så god som någon och har även inspirerat Anna Jörgensdotter till romanen ”Drömmen om Ester”. Som tonåring lämnar Ester Mora och tar tåget till Stockholm för att bli konstnär. Hon sliter som piga och studerar konst. Blir ideligen avskedad då hon betraktas som konstig eftersom hon gömmer lerklumpar (för att skulptera) unders sängen. Hon kämpar mot fattigdom och samhällets värderingar om vad en kvinna ska vara och hur hon förväntas bete sig. En dag blir hon tagen av polis och inlagd på sjukhus för att hon slagit till en man som hon säger har förföljt henne. Att detta faktiskt kan ha varit sant verkar ingen ha övervägt.

Ester kommer sedan att tillbringa resten av sitt 98-åriga liv på sinnessjukhus. Men var hon verkligen galen? I journalen står att hennes tillstånd troligtvis framkallats av ”brustna drömmar och medellöshet.” Idag skulle vi kanske talat om utmattningsdepression. Och frågan är också hur hennes galenskap skulle betraktats om hon hade varit man. Karin Johannisson skriver i sin bok Den sårade divan: ”Att vara jagad av demoner om natten är en del av den manliga genikulten. För en kvinna är samma symptom ett högriskprojekt.”

Men ändå är Ester Hennings liv inte främst en berättelse om en konstnär som aldrig tillåts komma till sin rätt. Ett liv som går förlorat. Tvärtom. Det är i första hand en berättelse om en en skaparkraft så starkt att inget kan hejda den. Under sin sjukhusvistelse stjäl Ester pennor och ritar under stolssitsarna. Hon lossar trådar från mopparna och broderar på sina sängkläder. En kurator tar sig så småningom an henne, börjar sälja hennes konst och hon får pengar att köpa riktigt material. Och skapandet fortgår med en enorm produktivitet genom alla år.

1970 visas närmare 200 av hennes verk på Liljevalchs konsthall. Ester Henning är då 83 år och får för första gången se sin konst ställas ut. Tårarna rinner. ”Hon hade det bra.” säger kuratorn som följde Ester genom åren. Det kanske är sant. Men oerhört smärtsamt.

Historien om Ester väcker tankar och känslor på många plan. Och förutom de rent filosofiska och existentiella frågor som infinner sig börjar jag också fundera på kulturpolitikens uppgift. För det historien bekräftar är att konst alltid kommer att skapas. I alla tider, i alla samhällen och under alla förhållanden.

Det är inte därför vi har en kulturpolitik. Kulturpolitiken har vi för att fördela möjligheterna till att skapa och tal del av konst och kultur lite mer rättvist. Och i dess uppdrag ingår också kulturarv och folkbildning. Och här tänker jag att det faktum att Ester dör på sinnessjukhus samtidigt som det uppförs ett museum över Zorn, visar på de brister som uppstår när kulturpolitik förvandlas till näringspolitik och kulturen förväntas bidra till turism och tillväxt.

För med ett sådant uppdrag kommer det alltid vara det redan etablerade och kända som städerna väljer att marknadsföra för att stärka sina varumärken. För det är detta som säljer.

Men kulturpolitikens uppgift är inte att följa i fädernas spår. Det är inte så vi når framtidens segrar.

Mer läsning

Annons