Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starka bilder ställs ut i Härnösand: "Fotograferandet är mitt sätt att se"

/
  • Per-Erik Åström visar bilder från ett halvsekel med kameran.
  • En invandrarpojke i en park i invandrarstadsdelen Kreutzberg i Berlin
  • En äldre man i Belfast på Nordirland.
  • Sista skiftet på NCB-fabriken i Köpmanholmen innan den slutligen stängdes. Några av arbetarna stannade kvar utanför fabriken och lyssnade till hur fabriksljudet långsamt dog ut i den tidiga gryningen.
  • Fyra pojkar av romskt ursprung på ett barnhem i Bukarest i Rumänien.

Han har fotograferat kurder på flykt i Irak och döende barnhemsbarn i Rumänien. Mörkret tränger nära inpå betraktaren – men det finns ljusglimtar, poetiska zornpastischer, sorglustiga cirkusbilder.
– Det finns alltid hopp, säger Per-Erik Åström.

Annons

Per-Erik Åström har fotograferat i hela sitt liv. Sina första bilder tog han i en hästhage utanför Härnösand.

– Det var en rysk kamera, verkligen dålig. Och fotografen var inte mycket bättre, säger han med ett skratt.

– Men sedan dess har jag varit fast. Det här är vad jag ser, fotograferandet är mitt sätt att se.

Bilderna som fyller konsthallen går i mörka tonarter. Det är nästan bara svartvitt, grovkornigt, själva ljuset tycks ha tappat sin glans. Ett liggande barn tittar med tomma ögon rakt in i kameran; det är en uttryckslös blick, helt utan hopp.

– Det var på ett barnhem i Rumänien, aidssmittade barn som väntade på att dö. Ingen brydde sig om dem, ingen rörde någonsin vid dem.

Per-Erik Åström har rest över hela världen med kameran som ständig följeslagare. Under mer än 20 år som presschef på Rädda Barnen mötte han ofta misär – men också livsglädje. Han pekar på en bild på en ödelagd gata, fönstren i husens karga stenkroppar andas tomhet och mörker. Men där finns barn, de pekar på honom, skrattar, deras leenden lyser genom de lager av tid som förflutit sedan bilden togs.

– Det fanns glädje, trots fattigdomen. Det strömmade hög musik ut på gatan. Det fanns hopp.

En bildsvit från norra Irak har några år på nacken men känns ändå hisnande aktuell. Det är bilder av några av de 600 000 kurder som hals över huvud tvingades fly upp i bergen, hotade av Saddam Hussein. Allt brännbart har eldats, allt ätbart har ätits, vatten är det mest dyrbara och livgivande.

Många dör där uppe, i bergen. Ett spädbarn lindas in i en grov filt och får en provisorisk begravning. Kameran registrerar blicken hos den som förlorat allt. Den som Gud övergivit.

– Befinner man sig mitt i katastrofen kan man välja mellan att sätta sig ned och gråta eller ta med sig något att berätta. Berätta sanningen om hur det är. Hur en människa ser ut när allt gått åt helvete.

Hopplöshet finns på många ställen. En ung man med rakad skalle utstrålar en kombination av uppgivenhet och massivt trots; han sitter i fängelse i Riga, Per-Erik Åström passar på att ta några exponeringar när vakten tillfälligt lämnar cellen.

– Stanken, smutsen, det var obeskrivligt.

Han har varit i Bosnien. Eritrea, Irland, Gaza. Han har fotograferat sexarbetare i Thailand och barn i flyktingläger. Trots att han fotograferat hela livet har han aldrig jobbat professionellt; istället har han arbetat som radioproducent, redaktör, redigerare, presschef.

Flera gånger återkommer han till fotograferandet som ett privat anteckningsblock. Tiden på Christer Strömholms fotoskola har satt djupa spår.

– Han har varit en oerhört viktig person och förebild för mig. Han brukade säga "ni ska inte inbilla er att ni tar mer än 100 bra bilder under en livstid". Och att man måste vara där, närvarande, att man måste ta ansvar för sina bilder.

Några bilder är från Ångermanland, till exempel de fyra arbetarna som precis jobbat sista skiftet på massafabriken i Köpmanholmen. Nu sitter de på marken utanför och hör maskinerna stängas av, en efter en, för sista gången; en stämningsfull och vemodig bild.

Utställningen på Härnösands konsthall, med titeln "Vid himlens rand", börjar lördag den 12 september och avslutas den 17 oktober. Bilderna är tagna mellan 1965 och 2014; det är den största utställning Per-Erik Åström haft.

Härnösandsförfattaren Doris Dahlin medverkar också. Hon har satt ord på sina upplevelser av utställningen – sparsmakade, poetiska fraser som sitter uppsatta lite här och var i rummet.

– Jag är glad över hennes medverkan, det har tillfört en annan dimension, säger Per-Erik Åström.

Mer läsning

Annons