Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Parisdåd väckte madames krigsminnen

/
  • 91-åriga Madeleine Riffaud röker cigarill och pratar gamla minnen när TT besöker henne i lägenheten i Paris.
  • Vid terrordåden i Paris i november blev Madeleine Riffaud uppringd av vänner som befann sig vid konserthallen Bataclan.
  • Madeleine Riffaud var bara 18 när hon anslöt sig till motståndsrörelsen under andra världskriget.
  • Raoul Nordling, svensk generalkonsul i Paris som medlade mellan Tyskland och Frankrike vid Paris befrielse 1944, och bidrog till att staden inte förstördes.
  • Paris befriades från nazisterna i augusti 1944.
  • Fredagen den 13 november 2015 hördes åter automatvapeneld i Paris, när terrorister attackerade bland annat konsertlokalen Bataclan.

För 70 år sedan var hon fransk motståndskrigare – och har två kända svenskar att tacka för att hon överlevde.
När smattret av automatvapen åter hördes i Paris, den 13 november förra året, fick Madeleine Riffaud plocka fram sitt kunnande från andra världskriget.

Annons

paris, frankrike Den där fredagskvällen i höstas, den 13 november, satt madame Riffaud vid sitt fönster i Paris när hon hörde hur det började smälla bara några kvarter bort. På en gång visste den 91-åriga motståndsrörelsekämpen vad det handlade om.

– Jag må vara halvdöv, men mina öron är tränade och jag kunde höra att det rörde sig om såväl kalashnikov-skott som bombdetonationer. När polissirenerna började ljuda förstod jag precis, säger hon till TT, och lutar sig framåt i soffan, medan röken från hennes Cohiba-cigarill ringlar sig upp mot taket.

Madeleine Riffaud var knappt vuxen när hon mitt under brinnande världskrig gick med i den franska motståndsrörelsen. Och bara några månader senare såg hon ut att ljuta en säker död, när hon greps av nazisterna efter att ha skjutit ihjäl en tysk soldat på en bro i centrala Paris.

I dag är hon en av få motståndsrörelsekämpar fortfarande i livet, vilket hon delvis har minst två svenskar att tacka för: Pariskonsuln Raoul Nordling, som medverkade till hennes fångutbyte under andra världskriget, och krigskorrespondenten Christina Lilliestierna, som räddade henne undan attentatsmän när de några år senare täckte inbördeskriget i Algeriet tillsammans.

– Sverige har hjälpt många gånger. Jag har haft tur som både har haft en Christina (Lilliestierna) och en (Raoul) Nordling i mitt liv, säger hon, och skämtar om sina krigsskador, som inneburit ett oräkneligt antal benbrott och nästan total blindhet på de pigga bruna ögonen.

Det har nu gått ett halvår sedan motståndsrörelseandan hos Madeleine Riffaud väcktes till liv igen. Hon berättar om ljudet av skotten i Paris och hur unga grannar som befann sig vid konserthallen Bataclan, där den värsta av fjolårets massakrer ägde rum, sökte sig till henne för råd och stöd. Vissa hörde av sig direkt från attentatsplatsen där 89 unga fick sätta livet till.

– Telefonen började ringa, och ringa och ringa – det var mina små kompisar härifrån kvarteret. En av dem frågade mig rakt ut: Madame, vad ska vi göra? Hur gör vi motstånd?

Madeleine Riffaud, som i nära 50 år vägrade prata om sina plågsamma minnen av andra världskriget, säger att hon nu ser det som sin viktigaste uppgift att lära unga om just att göra motstånd. För, säger hon, det kan råda bot mot det onda som finns i världen.

– Man får aldrig någonsin bli okänslig, man får inte vänja sig vid hemskheter och orättvisor, säger hon, och nämner att hon just sett att minst 280 civila mist livet i krigets Aleppo i Syrien och över 80 flyktingar drunknat i Medelhavet.

– Det blev bara notiser i tidningarna och nu pratar man inte om det mer. Hur normalt är det?

– Det man måste göra är att hålla sitt hjärta öppet, älska sin nästa, men framförallt hålla sig lugn och organisera sig. Samla ihop ett gäng liktänkande och bestämma vad som måste – och inte måste – göras, säger hon.

– Det var aldrig hat som drev mig till att skjuta den där tysken framför hela Paris den där sommardagen, jag har nog aldrig känt hat för någon. Det var sorg. Och det var orättvisa.

På frågan om hon skulle ha gått med i motståndsrörelsen om hon fick göra om sitt val så skrattar hon och svarar:

– Tusen gånger om.

Mer läsning

Annons