Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Överraskande poetiskt"– Kerstin Lindström förvandlar järntråd och färg till mänsklig metafysik

/

Det är bara järntråd, färg och textilier. Men i Kerstin Lindströms händer förvandlas de vardagliga materialen till något överraskande poetiskt och starkt associativt; en mänsklig metafysik med många bottnar.

Annons

I ett hörn av rummet hänger de, ett löst sammanfogat stim av skira organismer i virkad metalltråd. Böljande som djuphavsdjur, med långa trevande järntentakler, vispande med sina tunna svanstrådar, övergår de från en tät och sluten form till ett levande väsen som öppnas och slår ut i en sextett genomlysta kronblad, ömtåliga spetsmönster som avtecknar sig med grafisk skärpa mot de vita väggarna.

Det är växandets rörelse, livets estetik – men också matematikens; mönstret är fraktalens, gittret av järntråd de starka krafter som binder samman materiens beståndsdelar i en evig dans mellan form och upplösning och form igen. Ormbunkens, snöflingans, snäckans och trädets matematiskt upprepade förgreningar bygger mönster som genomsyrar universum; livet uppstår ur urhavets organiska soppa på ett lika gåtfullt sätt som en hel rymd exploderar fram ur en punkt mindre än ingenting.

Kanske är det bara svävande små rymdvarelser som fått form, som vecklar ut sina flikiga öron för att uppfånga det kosmiska bruset, som slår upp sitt öga för att fånga evighetens svarta ljus. Eller kanske är det blommorna som Carl von Linné aldrig kunde artbestämma, som sprider sin salta doft av långsamt oxiderande metall genom rummet.

Det mesta som lämnar Kerstin Lindströms händer tycks besitta denna vibrerande mångsidighet, denna associationsrikedom och inre mångfald som låter betraktaren resa varthelst tanken leder. Skenbart enkla döljer de bråddjup; å ena sidan små hopvikta tygbitar, å andra sidan små tomma former av insvepta barn. Tyget är där men människorna frånvarande, kanske är de döda, kanske är det alla de som dog i havet som nu äntligen får värma sig i vadmalsfiltens famn.

Och klänningarna, rymliga nog att passa halvvuxna flickor, virkade med stora glesa maskor. Rödmålade står de ensamma kvar i rummet, kroppsformade som bars de upp av osynligt kött. De är lika men ändå olika; rött lingarn meandrar som blodådror utanpå den ena, den andra har ett hål i magen; den röda färgen, livets färg, är oroväckande och inbjudande på samma gång.

Utposterade i naturen blir de förandligade; genomskinliga skuggor av forntida nornor som avgör allt levandes öde genom att spinna livets trådar, fläta samman dem, dela dem – klippa av dem.

Kerstin Lindströms utställning visas på Järnsta Café under konstrundan i Nordingrå – en av många utställningar och upplevelser man inte bör gå miste om.

* * *

För fler kulturnyheter varje dag: Följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook:

Läs mer kultur och hitta alla artiklar på vår hemsida

Krönikor av Katarina Östholm:

Om kvällen hörs koltrastens sång – en historia om landsbygdens minnen och drömmar

Dödsstöten för landsbygden – om det brutna kontraktet mellan stad och land

Miraklet i Doze River – om pojken i skogen som aldrig fick lära sig prata

Den odemokratiska staden – om den urbana diktaturen och byn som fostrade en statsminister

Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra vackra lögner

Mer läsning

Annons