Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

OS en kavalkad av omusikaliska idrotter

/
  • En av de monotona grenarna: brottning. Här brottar svensken Jan Karlsson ner den västtyska motståndaren under München-OS 1972.

Som musiker ser man kan man inte låta bli att se samband mellan musik och sport, menar Peter Bryngelsson.

Annons

Idrott inramas ofta av musik, sportekvilibrism jämförs med musikalisk storhet, fansen sjunger unisont i med och motgång, idrottsutövare tränar till evighetslånga spotifylistor och det är lätt att se musikaliska rörelser i sportens böljande kamp för resultat. Men detta gäller mest lagsporter som fotboll, hockey, handboll, baseboll eller i viss mån tennis eftersom de för det första är arenasporter där jämförelsen med konsertevenemang är lätt applicerbara och där den idrottsliga striden om seger och ära har många närmast symfoniska symbolvärden.

Det intrikata nätverket av enskilda komplexa och tekniskt avancerade prestationer kan jämföras med det som utförs av en väl trimmad orkester.

Massevent och kommersiell giltighet ger också upphov till mer eller mindre spontan musikalitet i applåder, gemensamma utrop av upphetsning, fotstamp och långa tonala hejaramsor av närmast körliknande dimensioner.

Men under Olympiader radas gamla anrika sporter upp som mer påminner om idrottens militära historia. Femkamp, tiokamp, diskus, spjut, pistolskytte, fäktning eller hästhoppning må vara anrika olympiska grenar med nostalgiskt och historiskt värde men speciellt musikaliskt applicerbara är de inte. Jag respekterar i allra högsta grad pistolskyttets närmast hårresande precision, diskusens lite dansanta avstamp, spjutkastets komplexa explosion av katapultverkan eller gångsportens monotona skavande på höfter och fotsulor men det är svårt att se hur dessa grenar skulle kunna ge upphov till fansens spontana sånger, fanfarer av fantasifulla hejaramsor eller indikera musikalisk symbolik hos sportjournalister eller i publikens fantasi.

Det är enklare att se de rent krigiska värdena i denna kamp för att utvecklas inom vapenteknik, kastutväxling eller muskelmassans påverkan på evighetslång marsch för att komma fram till slutmålet. Men den minst musikaliska idrotten framstår för mig vara brottning. Det är närmast omöjligt att se något estetiskt förfinat med det svettiga knådandet av armar, bål, ben, rygg och bröst i stånkande omfamning om man inte räknar med den vitklädda domarens finstilta danssteg runt och omkring de båda kombattanternas tradiga kollisioner av utmattad kraftmätning.

Det är lätt att raljera över vissa obskyra idrottsgrenar som inte innehar någon större attraktionskraft vare sig i TV eller som arenasport och det vore kanske mer hedervärt att lyfta fram gamla anrika karlakarlsporter som dragkamp och armbrytning. Men inte med den största vilja i världen kan jag se skönheten i infantil kamp där två hannar försöker bryta ner varandra som män gjort i alla tider.

För att vara konkret är det nog så att idrottens högre kvalitet beror på samma förmåga att underhålla och ge skönhetsupplevelser och dramatik som litteratur, musik, teater eller film. Till exempel en tvåfotsdribbling där Zlatan eller Ronaldo tycks närmast flyta förbi sin motståndare är så nära en sublim dansupplevelse man kan komma. Om man då betänker att en fotbollsmatch består av en två timmar lång komplex väv av försök till sådana moment som någon annan försöker förhindra så framstår fotboll som en symfoni av kropp, balans, boll, mönster, strategi, besvikelse, lycka etcetera.

Hockey är till sin natur snabbare, hårdare, mer glidande, ljudligare och hetsigare vilket gör att jag mer tänker på hårdrock som musikalisk jämförelse. Tennis består av långa dueller med utsökt precision där varje slag mot bollen måste trimmas med exakt avvägning mellan alla muskler och samtidigt hjärnans förmåga att räkna ut motståndarens placering. På det sättet liknar tennis en operaduett eller ett trumpet och saxofonsolo i en bebop-låt.

Så där kan man hålla på länge och leta musikaliska symboler i sportens olika uttryck men det börjar bli svårt när man kommer till exempel stavhopp, slägga eller dubbeltrap. Dels består dessa grenar bara av ett moment som upprepas ett antal gånger och däremellan består tävlingsmomentet av väntan. Så en musik som skulle likna denna tävlingsform skulle vara en märklig sådan där en pianist skulle spela en liten trudelutt och sedan ta paus i 20 minuter innan nästa lilla tonsprång skulle ta vid.

Brottning har ännu mindre musikalisk relevans och skulle som tonal och rytmiskt uttryck bara bestå av ett antal minuters skavande och bökande ungefär som en fem minuter lång freeformjazz-låt i hårdrocksvolym. På många vis liknar en del OS-sporter livets tråkiga vardag när det sänds en söndag eftermiddag under sommaren. En cyklist trampar och trampar i mil efter mil. En maratonlöpare plågar sig genom de fyra milen som vi plågar oss genom ännu en dag. En gångare försöker komma framåt utan att bryta det nätverk av regler som skiljer denna udda idrottsgren från det naturliga sättet att ta sig fram fort, nämligen att springa. Det är bara tråkigt och liknar mer en skalövning än fullgången musik.

Jag inser fuller väl att idrottens lockelse för de riktigt inbitna mer ligger i kalenderförandet, resultatnoterandet och tabellstaplarnas skönhet, på ett urmaskulint arkiverande förnöjt vis men i skönhetsupplevelse står de sig slätt. Det vackra i de riktigt stora folksporterna närmar sig på många vis stora konsertupplevelser och ett kroppsligt avancerat moment utfört av en toppidrottsutövare kan snudda vid konstens högre värden.

Evighetsnötandet från en ensam utövares kamp mot klockan kan visserligen också innehålla en närmast litterär dimension av skapande av ett monument men det är i lagsporter man tydligast ser musiken. Idrotter där prestationerna är fokuserat enbart på ett moment på några sekunder eller ett enerverande nötande på fysik och publikens tålamod ter sig i musikalisk symbolik som antingen en mycket tråkig låt eller precisionsträning av bara ett musikaliskt moment. På en TV-skärm förstärks dessutom denna monotoni och blir närmast monumental.

Peter Bryngelsson, författare och musiker

*

Läs mer: Susanne Holmlund om den moderna arbetsmarknaden

Mer läsning

Annons