Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norrlands futuristiska manifest

/

Norrland står i centrum för jämtländska Theres K Agdlers litterära konstprojekt om Norrland och bokens framtid. Hon vänder och vrider på den norrländska identiteten såväl i essäform samt i det manifest som publiceras här nedan. Vernissage för projektet sker den 28 maj i Östersund.
"Tänker att det är tid nu att omdefiniera det vi vill att ordet Norrland ska betyda. Skala av det lager efter lager av fördomar, myter och föreställningar. Klä på det igen med ny innebörd. Ta makten över ordet Norrland. I början är ordet. Sedan föds Norrland."

Annons

Jag ska tala om den norrländska skriften: om vad den ska göra. Norrland måste skriva sig själv. Norrland måste ta sig an texten – och världen och historien med egen kraft. Det förflutna får inte längre forma framtiden. Jag förnekar inte att det förflutna fortfarande har inverkan. Men jag vägrar befästa det genom att upprepa det.

Därmed, eftersom det inte finns någon plats att lägga fram ett påstående ifrån, bara en tusenårig och torr mark att bryta upp, har det jag säger minst två ansikten och två syften: förstöra, ta sönder; förutse det oförutsedda, planera.

Norrlands uppfinningsrikedom är outtömlig, som musiken, måleriet, skriften: hennes fantasiflöden är o(er)hörda.

Jag önskar att Norrland skulle skriva och utropa detta enastående rike.

Norrlands skamliga sjukdom, det är att hon står emot döden, att hon är till ett sådant besvär.

Skriv, låt ingen hålla dig tillbaka, låt ingen hindra dig: ingen man, inget idiotiskt maskineri där förlagen är de styrande, listiga, inställsamma anhalterna i en ekonomi som arbetar mot oss och inte du själv.

Lyckliga vi som försummats, som uteslutits från arvet, vi insuper och andas ut varandra utan att bli andfådda, vi är överallt! Vi som återvänder från alltid – om vi talar, vem ska hädanefter kunna tysta oss?

Det är dags att befria den Nya från den Gamla genom att lära känna Norrland, genom att älska hur Norrland sliter sig loss, hur hon drar förbi den Gamla (det s.k. centrum) utan att hejda sig, genom att gå i fronten för det som det Nya ska bli, som pilen lämnar strängen, i en rörelse som samlar och skiljer vågorna musikaliskt, för att Norrland ska bli mer än sig själv.

Norrland måste skriva sig eftersom hon därigenom kan skapa en ny, rebellisk skrift som, när befrielsens stund har kommit, ska låta henne utföra de brott och förändringar som är nödvändiga för hennes historia.

Norrlands Erövrande av Ordet, och därmed Norrlands öronbedövande intåg i Historien som alltid byggt på hennes bortdrivning. För att äntligen bli deltagare och invigd på sina villkor, i egen rätt, i varje symboliskt system, i varje politisk process. Det är dags för Norrland att sätta sina avtryck i det skrivna och talade språket.

Det är genom att skriva, från och till Norrland, och genom att resa motstånd mot den fallosstyrda diskursen, som Norrland ska bekräfta Norrland på en annan plats än den som reserverats för henne i och av symbolen, det vill säga i tystnaden. Norrland måste ut ur tystnadens snara. Hennes tal, inte ens när det är teoretiskt eller politiskt, är aldrig enkelt eller linjärt, eller objektivt och generellt: Norrland för med sig sin historia in i historien. Norrland skriver med vitt bläck.

Eftersom Norrland kommer från alltid, levande, igen och igen, är vi i början av en ny historia, eller snarare av en framtid av flera historier som korsar varandra. Som subjekt i historien rör sig Norrland alltid samtidigt på flera platser. Hon tänker bort den enade, ordnande historien som likriktar och kanaliserar krafterna och styr motsägelserna till ett enda slagfält. I Norrland sammanstrålar alla norrlänningars historia med hennes egen, och med den nationella och den internationella historien. Som stridande är Norrland del av alla befrielserörelser. Hon måste se långt. Inte slag för slag. Hon förutser att hennes frigörelse ska göra mer än att bara modifiera maktförhållandena eller skjuta över bollen till andra lägret. Frigörelsen kommer att medföra en omdaning av de mänskliga relationerna, av tanken, av alla verksamheter, det rör sig inte bara om klasskampen, som den i själva verket drar med sig i sin större rörelse. Det är inte så att Norrland-i-strid(er) måste lämna klasskampen eller förneka den, men den måste öppnas, klyvas, drivas på, fyllas med grundkampen, för att hindra klasskampen och all annan frihetskamp av en klass eller ett folk från att agera som en hämmande instans, en ursäkt för att skjuta upp det oundvikliga, den omstörtande omvandlingen av maktförhållandena och produktionen av individualiteter.

Den nya historien kommer, den är inte en dröm, men den övergår den manliga fantasin, och med goda skäl: den kommer att ta ifrån dem deras begreppsortopedi, och den börjar med att ödelägga deras bedrägerimaskin.

Det är omöjligt att definiera det norrländska skrivandets praktik, en omöjlighet som kommer att kvarstå eftersom man aldrig kommer att kunna teoretisera praktiken, stänga in den, reglera den, vilket inte innebär att den inte finns.

Därav nödvändigheten att bejaka den norrländska skriftens framflöde, att visa på dess rörelse, dess nära och avlägsna vägar. Till att börja med genom att påminna om: 1) att motsättningen mellan landsdelar, som alltid har varit till söderns fördel, till den grad att dess lagar också förminskat skriften, bara är en historisk-kulturell begränsning. Nu finns och nu kommer allt snabbare och med större kraft en fiktion som skapar norrländska effekter utan motstycke; 2) att det är okunnigheten hos de flesta läsare, kritiker och författare av båda könen som gör att de tvekar att erkänna eller rentav bestämt förnekar möjligheten av eller meningen i en distinktion mellan en norrländsk/centraliserad skrift.

Den Mörka kontinenten är varken svart eller omöjlig att utforska. Den är fortfarande outforskad bara för att man har fått oss att tro att den var för mörk för att utforskas.

Norrland måste skriva med kroppen, hon måste uppfinna det ointagliga språk som river ned skiljeväggarna, klasserna, retoriken, påbuden och reglerna; hon måste dränka, tränga igenom, övervinna den yttersta resterande diskursen; inklusive den som skrattar åt att behöva uttala ordet tystnad, den som siktar mot det omöjliga men tvärstannar inför ordet omöjligt och istället skriver ordet slut.

En norrländsk text är av nödvändighet mer än subversiv, när den skriver sig lyfter den vulkaniskt den gamla orörliga bebyggelseskorpan, de manliga investeringarnas bärare, så måste det vara; finns det ingen plats för Norrland om inte hon är en han?

Om Norrland är ett helt är det ett helt sammansatt av delar som själva är helheter, inte enkla delobjekt men en rörlig och föränderlig sammansättning.

Norrland: Jag är för dig det du vill att jag ska vara i det ögonblick då du ser mig som du aldrig förut har sett mig: i varje ögonblick.

När Norrland skriver är det alla dem vi inte vet att vi kan vara som skriver sig från henne, utan uteslutanden, utan föregripanden, och allt det vi ska bli som kallar oss till det outtröttliga, berusande, omättliga kärasökandet efter hemlandet. Vi ska aldrig vara varandras brist.

[Agdler feat. Cixous]*

Fotnot: Ursprungstexten till detta manifest är Hélène Cixous Medusas skratt, i svensk översättning av Sara Gordan och Kerstin Munck, Modernista 2015. Ordet kvinna och kvinnligt har ersatts med orden Norrland och norrländsk. Några få ytterligare ändringar har gjorts jämfört med originaltexten. I Cixous text står dessa citat inte i direkt följd.

Mer läsning

Annons