Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svensk musik med temperament

/
  • Pryia Mitchell och Lars Jönsson är djupt koncentrerade i Wilhelm Peterson-Bergers violinsonat.

Konsertrecension
Stöde Musikvecka: Frösöblomster 2.0
Lars Jönsson, piano, Petra Marianowski, cembalo, Pryia Mitchell, violin, Peijun Xu och Veit Hertenstein, viola, Charles Antoine Duflot, cello och Jakob Heidbrink, föredrag
Stöde kyrka

Annons

Den elfte kammarmusikveckan i Stöde är i gång; lite mindre i omfånget än i fjol men som vanligt med musiker i toppklass.

En konsert med enbart svenska tonsättare brukar höra till programmet. Den är relativt okänd utomlands, men de utländska musikerna blir alltid betagna i mötet med den. Även i år blev det ett sprakande möte, där musikerna satsade hela sin själ och all sin kunskap.

Cellisten Charles Antoine Duflot är välbekant; hans fraser är utsökta, celloklang är glasklar och lika stor som kyrkan ibland. Amanda Maier-Röntgens intelligent skrivna romantiska styckena tycktes passa hans hjärta perfekt. Det äkta paret Peijun Xu och Veit Hertenstein, båda altiviolinister, bjöd på några var av Allan Petterssons folktonsklingande Barfotasånger. "Sångbart" betyder ofta långa faser i stråkspel, men här frångick särskilt Xu mönstret, och hennes sätt att betona och markera gav intrycket av hon använde ord när hon spelade - förunderligt vackert.

Lars Jönsson drar hela pianistlasset och fast man knappt fattar hur han orkar gör han det med den äran, vare sig han känsligt uruppför det dunkelblå vänsterhandsstycket av Madeleine Isaksson eller lyhört kretsar i en dialog med stråkmusikerna. Men vid två punkter i programmet fick han vila. Dels när Petra Marianowski spelade svenske barockmästaren Johan Agrell; komplex och rolig musik som strömmade i allt stridare tonflöden och som hon flitigt rubaterade för att skapa liv och variation. Hon vann också tveklöst kvällens mästerskap i fingerfärdighet och teknisk briljans.

Det andra tillfället kom när årets nyhet trädde fram; föredragshållaren Jakob Heidbrink som i ord reflekterar över olika ämnen. Här berättade han om hur han som tyskfödd upplever Sverige; både tänkvärt och underhållande och något kopplat till kvällens program eftersom flera av tonsättarna bott delar av sina liv utomlands. Ett kort föredrag stör inte alls rytmen och känslan i en konsert; det gjorde dock den alltför långa pausen innan som gjorde konserten onödigt lång.

Den stora uppgiften för kvällen tillföll, förutom slitstarke och ändå välspelande Lars Jönsson själv, den engelska violinisten Priya Mitchell. Peterson-Bergers violinsonat är ett sammansatt och högromantiskt verk, väsensskilt från hans enkla pianostycken. Här saknades inget i musikernas förmåga att dels återge det tillbakahållna, nordiska vemodet, dels krydda musiken med ett temperament man sällan hör när svensk musik spelas. Ibland riktigt dånade det i kyrkan; andra stunder blev som skimmer.

Man undrar om en orsak till att svensk inte uppmärksammats mer är att den inte har tagits på allvar hemma? Här kom musiker från Mellaneuropa och mötte den utan fördomar; utan att tycka att det som är hemmavid är mindre värt. Och de spelar det svenska med ett allvar och en gnista som gör den till den högkvalitetsmusik den i grund och botten är.

Läs mer: I år kompletteras tonerna med ord i Stöde

Programmet för årets Stödevecka

Mer läsning

Annons