Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mozart under specialbehandling

/
  • Publikfavoriten Gilles Apap drar med sig Nordiska Kammarorkestern på musikalisk världsomsegling.

Konsertrecension: Fiolfrossa
Nordiska Kammarorkestern
Solister: Gilles Apap, Jonas Lindgård och Ronnie Weber, violin
Tonhallen, Sundsvall torsdag, Hudiksvall fredag, Ytterlännäs lördag

Annons

Scenen ligger i mörker. Toner börjar ljuda ute i kulisserna, och så skrider orkestern in; fortfarande i mörker spelar de inledningen på Schnittkes Moz-art à la Haydn.

Det är långt ifrån den vanliga konsertstarten och Gilles Apap gör ju sällan en konsert enligt Formulär 1 A. Trots det, eller kanske snarare på grund av det, drar han fulla hus och den här gången var det genomgående Mozart som underkastades hans specialbehandling. Och man har en känsla av att Mozart, om han levt, hade varit den förste att jubla och jamma med.

Det är ju inte den ena eller den andra sortens musik som spelas när Gilles Apap är inblandad, utan bara musik rätt och slätt. Den tycks rinna in i och ut ur honom som ett ständigt flöde: all världens musik, bluegrass, irländskt folksväng, fransk vals, latinrytmer, orientaliska toner, old fashioned dansmusik, romskinspirerad galopp. Och efter ett varv runt jorden landar han smidigt i Mozart igen, som om ingenting hänt.

Och han är ju inte bara estradör utan kan spela fiol också. Förutom sin fingerflinkhet är han en mästare i att frasera; söker alltid det optimala i svaga nyanser, i det snabba, i det energiska; tänjer och böjer musiken så att den passar honom och gör den på så vis till sitt eget språk. Någon gång förut har han kunnat slarva lite i sin glädje att ta ut svängarna, men inte denna gång.

Och det som har hänt under åren är att orkestern mer och mer har hängt på. Hela kvällen visade den samma mjukhet, samma fyllighet utan skarpa kanter, samma stora kontraster och strävan efter att riktigt fyra av snabba partier och riktigt smeka fram de stilla. I Mozarts violinkonsert och Haffnersymfoni studsade den spänstiga gummibollar, i adagiot som lagts in i violinkonsert (i stället för det ordinarie) lät den som en enda musiker (om än flerstämmig).

Också Jonas Lindgård och Ronnie Weber bjöd skickligt violinspel i Schnittkes parafras på Mozartteman, omstöpta till en modern suggestiv blandning vars humor underströks av solisternas sceniska utspel som ett par kombattanter. Men i musiken är de inte mot utan med varandra i ett perfekt samspel.

Man häpnar över allt sen kammarorkester kan användas till - jag har till exempel aldrig förr hört den krypa in i en storbandskostym. På hur många sätt den kan låta. Och att denna gamla musik, med vissa ingrepp, gjuter in sådan glädje i en 2000-talspublik, som föredrar omväxling och äventyr framför notationstrohet. Det blir lek, stort musikanteri och samtidigt djupt personligt.

Gilles Apap har skrivit på kontrakt för två år till, inte som konstnärlig rådgivare men som gäst. Och han är knappast typen som bryr sig om titlar.

Mer läsning

Annons