Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mest allvarlig och mest lekfull

/
  • Lite övergivenhet, vemod och glädje, något på distans - så lät en glömd kärlek när den återgavs av Peijun Xus viola.

Konsertrecension
Stöde Musikvecka: Gränsvakt, grindvakt, barnvakt - varifrån och varthän?
Priya Mitchell, violin, Peijun Xu och Veit Hertenstein, viola, Charles Antoine Duflot, cello, Lars Jönsson, piano och Petra Mariakowski, cembalo
Stöde kyrka, fredag

Annons

Ett tema som kvällens, brett och ordlekfullt, kan ju inbegripa både gränser, gränslöshet och gränsöverskridande. Och i årets musikvecka har ingen konsert varit lika extrem på olika sätt som denna - samtidigt som det tydligt framgick att var sak hade sin tid: modernism, romantik, cirkus, innerlighet och ett allvar som öppnade för ljus och humor.

Här fick vi för första gången under veckan höra musikerna spela fler än två tillsammans, ändå upp till kvartett. I den inledande triosonaten tycktes stråkarna lite passiva gentemot den alltför dominerande cembalon. Men när den moderna musikens avsnitt tog vid lyfte konserten genast. När Petra Marianowski spelade 1900-talsmusik skriven för barockens flaggskepp cembalon gestaltade hon en komponist som ivrigt synar och undersöker instrumentet: Kan cembalon låta harpa? Skimmer? Kinesiska klockor? Katedralorgel? Stumfilm?

Det blir roligt och det blir det också i det hypermoderna stycket där Veit Hertenstein blandar alla ljud, tricks och finesser hans viola rymmer till surrande insekter, visslingar, ljud, droppar. En annan sorts instrumentteknisk uppvisning var Corellis Sonata La Follia, Galenskap: ett akrobatnummer fullt av briljanseruptioner och jaga-lekar. Galet? Ja, galet skickligt i alla fall.

Däremellan hade kärleken haft sin tid. Fritz Kreislers kärlekssmärta tergavs subtilt av Priya Mitchell, så försiktigt som om det var ett kärt minne hon knappt vågade röra vid, ömmande men ändå ljust. När Peijun Xu spelade glömda kärlekshistorier uttryckte hon både övergivenhet, vemod och glädje, och allt upplevt på lite distans, som genom en slöja. Schumanns Fantasistycken blev, i händerna på Lars Jönsson och Charles Antoine Duflot, ett ständigt pulserande mellan Schumanns två identiteter, den blyge och den utagerande. Jag har aldrig hört den avge så mycket oscillerande energi, en sådan intensivt ljuv rastlöshet.

Och ur den tragiska historien om världskrigens grusade illusioner och dödade begåvningar föddes en altfiolduett med glödande värme, sorg, eftertanke och en nypa brittisk folkton; en mörkt löftesrik stämningssång och en pigg grotesk med referenser till maskinljud och med jätteklang från den perfekt samklingande stråktrion.

En eloge till Lars Jönsson som hittar all denna okända men högkvalitativa och spännande musik, och tar hit musiker i toppklass som ger oss den. Detta var veckans hittills både allvarligaste och mest lekfulla konsert.

Läs mer från Stöde Musikvecka: Veckans kraftprov

Svensk musik med temperament

Mer läsning

Annons