Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon kallar till samling för konstmusiken

/
  • Helena Wessman, chef för Radiosymfonikerna, samlar landet till ett upprop för konstmusikens framtid. Annars är risken att den försvinner från listan över vad vi behöver veta något om.
  • Radiosymfonikerna är en stor orkester. Samtidigt har det aldrig varit viktigare att värna om de små orkestrarna ute i landet, tycker deras chef.

Konstmusiken är jämte folkmusiken vår djupaste musikaliska rot, vår musikkulturs fundament. Men i dag är den på väg att tigas ihjäl.
Det vill Helena Wessman, chef för Radiosymfonikerna, stoppa. Metoden är ett årligt riksting, som ger konstmusiken en enad röst.

Annons

Problemet är inte publiken. Inte kvalitén. Inte primärt pengarna, även om ekonomin givetvis spelar in. Det alarmerande är att konstmusiken tycks ha försvunnit från listan över vad man behöver känna till numera. I skolan, i medierna, i det offentliga samtalet.

– Allmänkunskapen försvinner snabbt. Det har funnits en medveten rörelse för att öppna musiklivet för jazz, folkmusik och andra genrer och där har jag också varit en del. Men nu är det i stället konstmusiken som har skjutits undan. Det har nästan blivit fult att prata om den, säger Helena Wessman.

Hon talar med erfarenhet från många av musikens utsiktsplatser. Yrkesmusiker på trombon, informationschef vid Länsmusiken i Västmanland, högskolerektor i Göteborg och chef för Göteborgs Symfoniker; ledamot av Musikaliska Akademien, rötter i Svenska Kyrkan och nu chef för Berwaldhallen, Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören.

Tecknen hon ser är många och oroväckande. Kulturinstitutionerna genomgår den ena krisen efter den andra. Estetiska program och lektionstimmar försvinner i rasande fart från skolorna. Kulturskolorna har ett bredare uppdrag och små kommuner klarar inte av att bygga upp orkestrar. Söktrycket till musikhögskolorna sjunker. Och i tv:s familjeprogram är konstmusik och akustiska instrument i princip icke-existerande.

– Från att ha varit en ryggrad i vårt västerländska kulturliv har konstmusiken på 30 år blivit en undergroundrörelse, konstaterar Helena Wessman.

Någon kvalitetskris råder inte; svensk konstmusik håller hög klass. Publiken fylls på, även om undersökningar visar att man som regel börjar ta del av konstmusikutbudet när man är 40-45 år och barnen kan värma middagen själva. I gengäld blir man gärna stammis och förblir det livet ut.

Det är i andra änden av ålderstrappan problemen finns. Enligt forskare har musiken i grundskolan i hög grad blivit ett övnings- och upplevelseämne. Lärarna lägger fokus på den musik de unga redan känner till, alltså pop och rock, och när man lärt sig lite gitarr, lite bas och lite trummor är timmarna slut. Det ska vara lite trevligt och blir inte utrymme för djupare resonemang.

– Orkestrar, länsmusik och kulturskolor gör vad de kan för barn och ungdom, men konstmusiken måste in i grundskolan också. Och det står i läroplanen att barn ska få lära sig sjunga. Men pop och rock passar barnröster dåligt, och mycket riktigt blir det allt svårare att rekrytera till körer. Varför får inte lärare resurser att leva upp till läroplanen? säger Helena Wessman.

Än så länge är politiker i gemen ganska välvilliga. När staten inte räknar upp sina bidrag till kulturinstitutionerna fyller regionerna ofta på, för man värnar sina institutioner. Men om tio år kommer kanske nya politiker som inte har en relation till konstmusiken. Och vad händer om den publik som fyller 40 år 2026 inte har en ingång till den i sitt kunskapsbagage?

För att mobilisera motkrafter har Helena Wessman kallat svenska konstmusikföreträdare till ett riksting i Berwaldhallen den 26 maj. Tanken är att olika aktörer ska få se varandra, dryfta problemen och förhoppningsvis väcka omvärlden.

– Vi vill mötas varje år, för vi blir tydligare om vi talar med en gemensam röst. Vi behöver prata om vad det här kulturarvet betyder. Ska vi behålla det eller låta det fasas ut?

– Visst, det har kommit frågor varför konstmusiken klagar, som sitter på så mycket pengar. Och ja, orkestrar är dyra i drift. Men det handlar inte om att ta från de andra genrerna. Alla kan hjälpa varandra.

En aktuell oro är vad de kommande storregionerna gör om de får flera små orkestrar inom sitt område. Helena Wessman basar själv för en stor Stockholmsorkester, men menar ändå att de små orkestrarna på mindre orter är viktigare än någonsin, just för att de blir lokala ingångar till konstmusiken. När Region Skåne bildades fanns samma oro, men både Malmö och Helsingborg har kvar sina orkestrar - för att skåningarna ville ha det så.

– För 15 år sedan hade jag tyckt att det vore självklart att slå ihop till större enheter, men jag tror inte på det längre. Musiker måste kunna bo på orten, närvara i lokalsamhället. Att en dagiskompis förälder är yrkesmusiker kan bli en ingång till musiken.

– Konstmusiken är, jämte folkmusiken, våra djupaste musikaliska rötter. Den spänner över alla stämningslägen och bygger på tusen års tradition. Den ska vara tillgänglig för alla, men den kräver lite träning. Och man måste få med sig berättelserna om den från skolan, säger Helena Wessman.

Läs mer: Debatten runt Västerås sinfonietta

Nästa säsong med Nordiska Kammarorkestern

Mer läsning

Annons