Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med rent och polerat hjärta

Annons
Med rent och polerat hjärta

Om böcker

I somras fick jag äntligen se dem, de virvlande dervischerna eller kärlekens dårar, snurrande män med höga, röda hattar och fotsida, vita klänningar. Det var på Dössberget på Falu musikfestival.

Djupt koncentrerade musiker på cittra, rörflöjt och tamburin och körledaren från Damaskus Umayyadmoské med kraftfull och på samma gång mjuk stämma, förde in de tre dervischerna i något som mer och mer liknande trance. Runt, runt svepte de med sina utspända kjolar utan att nudda vid varandra och med en hand lyft mot himlen och den andra sänkt mot jorden. De var på väg att "gå igenom ridån som döljer Guds ljus från alla dödliga människor", som det stod i programmet. Ett kvällsdaggigt dalalandskap utgjorde en livs levande bakgrundskuliss.

I över tusen år har dervischerna virvlat. De tillhör det sufiska brödraskapet och tar avstånd från de muslimska fundamentalisterna som bara försöker politisera religionen. I John Baldocks En liten bok om sufisk visdom (Strömbergs förlag) kan man läsa mer om sufismens väg att med "rent och polerat hjärta" se med kärlek på vardagens mystik och många mirakler.

Även den norrbottniske författaren Torbjörn Säfve tillhör brödraskapet. Han börjar alla dagar med två böner till Allah. En om att bevara familjen från sorger och bedrövelser och en om att få skriva på toppen av sin förmåga. I hans senaste Var inte rädd (En bok för alla) är det en av dessa kärlekens dårar på elva- och tolvhundratalen, filosofen och mystikern Ibn al-Arabis, som för ordet. "Var inte rädd varken för att finnas till eller för att dö! Lyssna och låt kärlekens kameler visa vägen" uppmanar oss Ibn al-Arabis, som i likhet med författaren Säfve hyllar sufismens vishet och KVINNAN!

Men många gånger är det svårt att upptäcka kvinnorna i de tre stora engudsreligionerna. De är "uppfinningar av män med manliga profeter som osynliggör kvinnorna" säger den bangladeshiska författaren och läkaren Taslima Nasrin. När hennes dokumentärroman Lajja skammen (Norstedts) kom ut 1994 fick hon genast en fatwa utfärdad över sig. Hon anses alldeles för frispråkig. I boken avslöjar hon den grymhet den hinduiska minoriteten, speciellt dess kvinnor, utsätts för i det muslimska Bangladesh. De våldtas, misshandlas och mördas utan misskund. Allt i religionens namn.

- Påminner du mig en gång till att du fortfarande finns, smutsiga hora, då mördar jag dig, skriker Hameeda Lakhos pappa i hennes självbiografi Bakom dolda galler (W&W). Fyra år är Hameeda då hon lämnar Pakistan med sin mor och syskon. De är på väg till pappan som sedan flera år arbetar i Nederländerna. Eftersom många har varit med och samlat in pengar för att den fattiga, pakistanska familjen ska få återförenas, blir deras ankomst förstasidesnyheter i tidningarna. På fotona ler de skyggt mot kameran. De ser så fina ut i sina folkdräkter och med alla sina tillhörigheter nerpackade i endast tre resväskor. Ännu vet de inte att fadern egentligen inte vill ha dem där, att han har börjat ett nytt liv med holländsk flickvän och nyfödd son. Det är här helvetet börjar för Hameeda. Hon blir fånge och slav i sin despotiske och grymme fars hem. Misshandlad och förtvivlad rymmer hon flera gånger, kommer på barnhem och som tonåring i fängelse. Ingen utomstående ser eller orkar se hennes utsatta läge. Hon var, precis som Fadime, ett offer mellan två kulturer. Vad som räddade Hameeda var att själv bli förälder och hitta människor med en annan tolkning av kärleksbudskapet i Koranen.

Vilken skillnad då mot den marockanske författaren Tahar Ben Jelloun i Islam (Alfabeta). När hans tioåriga dotter började ställa frågor om terroristattacken den 11 september förstår han att det är dags att försöka förklara islam och den arabiska kulturen för henne. En miljard människor är muslimer i världen idag. Vad innebär det egentligen att vara muslim, tillhöra islam och varför tolkas Koranen så olika? Tahar Ben Jelloun är en ömsint muslimsk pappa som lyssnar på sin dotter och ärligt och uppriktigt söker svaren i samtal med henne.

Det finns så många schablonbilder av Orienten, menar författaren och språkvetaren Edward W Said i sin bok Orientalism (Ordfront). Han lär oss känna den arabiska kulturen genom att vända på perspektivet och se "den lilla halvön i det stora världssammanhanget" dvs Europa med arabiska ögon. Det var ju faktiskt högkulturen i Orienten som delade med sig till det mindre utvecklade Västerlandet en gång i tiden. Sigrid Kahle, som skriver förordet till Saids bok, påminner oss om våra egna vikingar som med förkärlek färdades österut för att få bästa möjliga handels- och kulturutbud. Bland mycket annat lät de sig inspireras av det arabiska konsthantverket med dess slingrande, kraftfulla mönster.

Många är de svenska konstnärer, författare och poeter som genom tiderna sökt sig till den orientaliska kulturen. Gunnar Ekelöf använder sig liksom Torbjörn Säfve av Ibn al-Arabis kärlekslyrik och i dikten om sanningslögnaren Khalaf al-Akhmar skriver han "Det som är botten i mig är botten hos andra" dvs i grunden är vi alla lika oavsett religion eller härkomst. Detta visste redan den persiska poeten Rumi från Konya, som levde på 1200-talet.Willy Kyrklund har skrivit om honom i sin persiska resebok Till Tabbas.

Rumis dikter föddes i dansens extas då orden strömmade ur honom. Långt från självmordsbombarnas dödslängtan och fundamentalisternas uppblåsthet virvlar kärlekens dårar än i dag till Rumis kärleksfulla uppmaning till ödmjukhet: "Fångad i ditt jag är du lagom byte för en fluga. Befria dig och elefanten lägger sig för dina fötter" .

Karin Westerlund

Mer läsning

Annons