Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läsningen behövs mot Trumps gated community

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg om sommarens debatt om läsning och om käringar med och mot strömmen.

Annons

”Det är härliga tider för käringar med strömmen”, skrev Expressens krönikör Johan Hakelius nyligen i en krönika.

En käring med strömmen rapar upp självklarheter, till skillnad från en käring mot strömmen, som vågar säga det genuint obekväma.

Läsforskaren Lars Melin såg sig nog som en käring mot strömmen, när han i Dagens Nyheter gick till frontalangrepp mot skönlitteraturen i skolan, men i själva verket flöt han med i samtidens stridaste ström.

Debatten kring Melins text fladdrade förbi precis utanför mitt semestermedvetande. Trött på ännu en attack mot skönlitteraturens vacklande status orkade jag under sommarledigheten inte gräva mig ner i Melins argumentation.

Men nu, tillbaka på jobbet, redo för alla dystra moln som hösten för med sig, tar jag mod till mig och läser artiklarna och ser tv-inslagen – och konstaterar att debatten är precis lika deprimerande som förutspåtts.

Lars Melin menar att skönlitteraturen inte förbereder oss på den textförståelse som yrkeslivet kräver av oss och föreslår att svenskämnet delas upp i ”ett för det litterära kulturarvet och ett för färdigheten att läsa och skriva informativa texter”.

Hans text kan ursäktas för att använda retorisk spets, vilket fler artiklar på DN Debatt skulle behöva. Lite provocerande petningar får man tåla, och Melin har rätt i att facklitteraturen behandlas styvmoderligt, men det jag ställer mig frågande till är den skinande bild av skönlitteraturens status som han målar upp. Var hittar han den – och hur hittar jag dit?

Den skönlitteratur jag känner håller på att förvandlas till en sorglig subkultur, ett frimärkssamlande för en allt snävare krets som ter sig mer obegriplig för den breda allmänheten än vad flockar på stan som jagar efter Pokémons gör.

Motsättningen mellan skön- och facklitteratur är dessutom, enligt min erfarenhet, en chimär. Skönlitteraturen gör oss bättre på att ta till oss text, men just nu, när skalen till de privata bubblorna tycks hårdna, har skönlitteraturen en viktigare funktion än så.

Den ger oss ett rum i en annan människas hjärna. Den som läser en roman kan inte stänga dörren till den gated community i Trump-format som lägger ett taggtrådsstängsel mellan ”jag” och ”du”.

Sådana utsagor om skönlitteratur känns lite pinsamma att skriva, banala självklarheter som endast ett fåtal krönikörer med darrande allvarsstämma kommer undan med. Men mycket av det som tidigare togs för självklart är det inte längre. Den töntiga humanismen har hårdnat med kniven mot strupen.

Käringen med strömmen är inte så mycket talande för tidsandan som käringen med strömmen som tror sig simma mot strömmen. Åsikter som tidigare bara hördes från den extrema ytterkanten lutar sig nu tillbaka bekvämt i offentlighetens finaste morgonsoffa.

Läs mer: Kristian Ekenberg om att Malena Ernman räddar sommarkänslan

Mer läsning

Annons