Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturjournalisten Helmer Grundström

Annons
Kulturjournalisten Helmer Grundström

I år är det 100 år sedan Helmer Grundström föddes i den lilla byn Grundsjö i norra Ångermanland.

Han växte upp i Svanabyn i södra Lappland, bara fyra kilometer från Grundsjö, och var den förste författaren av betydenhet från denna del av Sverige. Fortfarande, 18 år efter sin död, får han räknas till våra betydande lyriker. Hans poesi har ofta sjungits av trubadurer som Tor Bergner och Thorstein Bergman.

Men Helmer Grundström var så mycket mer än lyriker. Han var också prosaförfattare. Och ivrig kulturjournalist under många år.

Denna nästan okända sida av Helmer Grundström redovisas nu i boken Skogens talan (Ord &Visor förlag). Gunnar Balgård har gjort en imponerande prestation. Han har vaskat fram 33 av Helmer Grundströms bästa kulturartiklar. Särskilt under 1930-talet publicerade Helmer Grundström sig flitigt i dåtidens dags- och fackpress. Forskaren Kristina Wallander visade för en del år sedan att Helmer Grundström var den flitigaste bidragsgivaren - näst Emil Hagström, en annan ångermanlänning - i den svenska fackförbundspressen under en 20-årsperiod.

Dessutom visar Gunnar Balgårds djupgående pressarkeologiska arbete att Helmer Grundström skrev i en mängd tidningar av de mest skiftande slag.

Första insteget i Stockholmspressen var som rapportör till Social-Demokraten, under det så kallade kosackvalet 1928 till andra kammaren. Han skrev också i Göteborgs Handels och sjöfartstidning, Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet. Han skrev i tidningar som Vi och Folket i Bild. Han skrev också för Bonnier-pressen. Bland annat ett uppmärksammat reportage i Vecko-Journalen från finska vinterkrigets nordfront i Petsamo. Tyvärr sålde han samma exklusiva reportage till Stockholms-Tidningen och blev därmed svartlistad av Bonniers.

Han skrev ofta för Skattebetalarnas förenings tidning Sunt förnuft, liksom för nykterhetsrörelsens Templar-Kuriren. Liksom för förlaget Saxon&Lindströms tidningar.

Helmer Grundström skrev och han skrev på sin lilla reseskrivmaskin, det blev berg av artiklar. Hans speciella område från det han kom till Stockholm 1930 var att blicka mot sitt Norrland. Efterfrågan på sådant material var inte så stort i Stockholm.

Ibland havererade också projektet. Som när han på 1930-talet planerade att skriva en kontrast till Ludvig Nordströms något propagandistiska Stornorrland. Helmer Grundströms "Lillnorrland" refuserades dock av Bonniers och manuskriptet gick förlorat.

Helmer Grundström gjorde också flera utrikes resor under 1930-talet. Det kanske viktigaste reportaget gjordes på Irland med den kanadensiske dokumentärfilmaren Robert O´Flaherty som precis höll på att filma sitt mästerverk Mannen från Aran. Den intervjun var Helmer Grundströms journalistiska scoop, men den blev troligen aldrig publicerad. Hur som helst är den försvunnen i dag.

Gunnar Balgård har försökt hålla sig med några principer i sitt urval. Han har lyft fram texter som belyser Helmer Grundströms liv och person. Dessutom har bara sådant som är rejält bra fått vara med i boken. Gunnar Balgård arbetar också med en biografi över Helmer Grundström. Det har för övrigt också precis kommit ett urval av Helmer Grundströms dikter, på Kvints förlag.

Hur skrev då journalisten Helmer Grundström? Mycket bra, måste man säga. Här står de välskrivna reportagen på rad. Om timmerhuggarens vardag, om flottarens vardag, om människorna i skogsbyarna.

För oss i Ådalen har reportaget "Norrländskt respuzzel" speciellt intresse. "Sträckan Härnösand-Nyland är en dikt men en modern sådan, en dikt av trä och stål och frän sulfitlukt. I denna dikt finns ingenting av Pelle Molin-stämningen. Det är en dikt i "hård prosa" skriver han.

I ett annan reportage blir Pelle Molin aktuell igen. Helmer åker upp till Junsele och försöker utröna verklighetens förebild till Molin-novellen Ringdans medan mor väntar. Det finns mycket verklighet bakom Molins novell, visar det sig.

I flera reportage kommer hans stora intresse för lappmarkerna och samerna fram. De självbiografiskt präglade reportagen har en gripande personlig ton. Om den hårda fattiga verklighet som var hans barndom. Han gick vintertid till skolan i fars stövlar, fick skrattarna emot sig när han snubblade i bänkarna. Sommartid var det barfota som gällde.

Rik blev han aldrig som författare heller. Visst blev han erkänd som poet redan på 1940-talet men när han på sin ålders höst flyttade hem till uppväxtens Svanaby var det knappast som den triumfatoriskt återvändande sonen som lyckats i livet.

Efter det här urvalet Helmer Grundström är det bara att med spänning se fram emot Gunnar Balgårds biografi.

Lars Landström

Mer läsning

Annons