Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Elegi över död pudel

/

Annons

Ovanför mitt skrivbord hänger ett porträtt av stortpudeln Ebba. En vecka före jul avlivades hon på ett djursjukhus. Hon var drygt tretton år och mycket sjuk. Ett svårt men nödvåndigt beslut. Efter några plågsamma dagar skrev jag om henne:

”I dag är det fjärde advent, fyra dagar sedan du dog. Jag satt bredvid dig på golvet med handen på ditt hjärta. Det slutade slå. Nu är det natt. Västlig vind. Stormen viner. Tallkronorna bugar sig. Det är vinter, men nästan tio grader varmt. Det är något med årstiderna jag inte begriper. Det är något med döden som är bortom mitt förstånd.

Den 17 maj, den dag Lars Gustafsson skulle ha fyllt 80 år, skrev Crister Enander en djupt berörande essä om honom på den här sidan. Han lyfter fram denne vittbereste författares levande kontakt med barndomen och naturen i trakterna av Väster Våla: ”Och de gamla gölarna och småsjöarna med sitt bruna, ja nästan svarta humusmättade vatten, den vackra blandskogen, bäckarna och de dammiga grusvägarna, framhärdar att leva ett starkt och orubbligt liv inom honom.”

Lars Gustafsson har skrivit en dikt som heter ”Elegi över en död labrador”, som jag ofta läser, inte minst dagarna efter Ebbas död. Han skildrar en sommar där dagarna plötsligt doftar höst och koltrastens sång får en skarpare ton och stenarna i vattnet ter sig hotfulla. Det är en vacker dikt som berättar om livets möjligheter, om en hund som fångar fjärilar i språnget och att vi, trots att döden närsomhelst kan öppna sin käftar, ändå stretar vidare. Han berättar om hunden som ”hade kunskaper/som jag skulle offrat mycket för att ha: /förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek, /löpa som en våg genom hela kroppen,/ från nos till svansspets, oförmågan/att någonsin acceptera att månen är ett faktum.”

Så var det också med Ebba: vågen genom kroppen! Hon var mitt ständiga sällskap när jag skrev. Vi tittade ut över Hudiksvallsfjärden, lät blickarna förlora sig bortom de blånande Forsabergen, vi delade hemligheter och tystnad och hon gav mig kunskaper om en ordlös värld fylld av betydelser.

Sorgen och saknaden efter henne var svår, vi talade om att känslorna måste dämpas innan vi skaffade en ny hund. Så fick vi av en slump veta att en fem månader gammal storpudeltik var till salu. Hon påminner ganska mycket om Ebba och heter Stella, men har en egen personlighet, själ om man så vill.

Nu sitter hon bredvid mig och jag läser högt för henne ur Gustafssons dikt. Och berättar också om ett omkväde i hans stora romansvit ”Sprickorna i muren”: vi börjar om igen, vi ger oss inte!

Det känns som om Ebba nickar instämmande.

Mer läsning

Annons