Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstprojektet Arvbetagelse lyfter textila kulturarvets status

/

Vad har gömts och glömts och vad lyfts fram?
I konstprojektet Arvbetagelse undersöker åtta konstnärer vårt textila arv och gör sina egna tolkningar.
Cecilia Ekebjär ser en rolig, vacker och mörk gestaltning av kvinnligt handarbete och kollektivt minnesskapande.

Annons

Projektet är inne på sitt tredje år och än ser konstnärerna inget slut. Tillsammans utforskar de vårt gemensamma textila kulturarv genom att leta i museers och institutioners textila samlingar i Skåne, Dalarna och Hälsingland.

Gruppen har redan ställt ut i Simrishamn och i Hudiksvall. Nu är det Dalarna och Faluns tur och en helt ny utställning, den största hittills för gruppen som använder samtliga fem rum i konsthallen.

Namnet "Arvbetagelse" kommer av känslan som de åtta konstnärerna upplevde efter att i timmar granskat snirkliga broderier, imponerats över sömmar, pillat på blanka knappar och strukit över handvävda textilier.

En känsla de lyckas få med sig in i utställningen som består av nya verk i dialog med det textila arvet.

I östra hallen tronar en skulptur skapad av sex vävstolar och handarbetsredskap i trä. Skulpturen växer långt ovanför våra huvuden och ger en känsla av vördnad, ett upphöjande av ett skapande som ofta tagits för given.

Västra hallen kläs med 1500 pappersark, handtecknade mönsterrapporter av blå bläckpenna till en daladräll som konstnärskollektivet skapat tillsammans. En vacker tapet som påminner om handarbetets upprepning.

Samma tema finns i Frida Berntsson tunna och mycket fina broderier. Gång på gång kopierar hon det traditionella mönstret med imponerande exakthet, bara det broderade årtalet skvallrar om att vi ser ett samtida verk.

Margareta Danhard har skapat en installation kring "skamplagg". Hon utgår från Karin, en kvinna som levde i Delsbo på 1700-talet. Hon var gravid när hon gifte sig och fick därför inte bära brudkronan, utan en hustrudok som också kallas "horklut". Danhard har arbetat med smarta textiler som blir transparenta när man blåser varm luft mot dem, det är mycket effektfullt när man vänder hårblåsten mot dockans mage där Karins historia finns nedtecknad mot en relief av en baby.

I en stor glasmonter - en lek med den allvarliga museikontexten - svarar Catarina Källström med sina samtida "dumstrutar", avsedda för män.

Intill möts två hantverkstraditioner, trä och textil, i Anna Lindkvist Adolfssons installation av grovt hyvlad plank på tork. Det mjuka garnet visar sig starkare i en rad broderade landskapssömmar om perforerar träet.

Carina Bergholms förkläde "Nackspärr" är en broderad, kärleksfull kommentar till det kvinnliga handarbetandet där kroppens förmåga i bland ställer sig i vägen för det tänkta resultatet.

I falukonstnären Anna Sjons Nilssons installation pågår ett tyst samtal med redan invigda, om att ärva ett tankemönster och om att samla material som kanske ska bli något en dag.

Nu och då möts i Inger Bergströms installation "Arvsgråt" med en itusågad äldre möbel. Textila tårar rinner ur byrålådor och ned över golvet. Vad kan möbel som gått i arv i generationer hört och upplevt?

Till utställningen hör en rad fotoserier som konstnärerna presenterar som vykort, en souvenir som kommunicerar hantverk och tradition. Konstnärerna är själva modeller, bär avancerade brudkronor mot rött plank, eller i svart-vita bilder, allvarligt handarbetande som en hälsning till dokumentärfotografen Karl Lärka.

Utställningen är full av liknande klacksparkar som balanseras fint mot de mörkare teman om förväntad kvinnlig skam och ett avancerat konstnärligt arbete som inte uppskattats.

Catarina Källströms installation "Det sitter i väggarna", skaver att se, lager på lager av samlat hantverk och livsberättelser, som knölas in i väggar som isolering.

Är det den synen vi har på vårt textila arv? Och vem bestämmer vad som är värt att sparas?

Carina Bergholm saknar de virkade gardiner som prydde hennes uppväxt och Margareta Danhard undrar varför ett skamplagg bara finns beskrivet i skrift, inte fysiskt bevarat?

Utställningen pekar på urvalsprocessen, den makt som enskilda människor har att berätta vår gemensamma historia som på så sätt alltid blir en konstruktion.

Jag hoppas att Arvbetagelse-projektet fortsätter länge till, det textila arvets värde behöver upprepas tills det blir ett självklart mönster.

LÄS MER: Lindqvist berättar med grafik och textil

LÄS MER: Vävning från ull till konst

MER FRÅN KULTUREN

Mer läsning

Annons