Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det är en magisk plats" – möt konstnären som alltid återvänder till hjärtat av Höga Kusten

/

Havet, en lång lugn linje som tecknar horisonten, vid stranden sönderpiskat till fräsande skum. Gråglittrande granitklippor som sömnigt vältrar sina solvarma stenryggar upp ur vattnet. Vinden, som får träden att huka sig och blommorna att krypa ned i bergsskrevorna.
Där sitter han.

Annons

Han är märkt av år. Kroppen hänger inte med som förr, höften fick en rejäl smäll och han blev liggande, det har aldrig riktigt läkt ihop. Det är svårt för honom att ta sig fram i terrängen; Rotsidan tar några tvära trappsteg innan de mjuka salsgolven av slipad granit breder ut sig i kilometer efter kilometer.

Men ut på klipporna, det ska han; han stöttar sig på det hopfällda staffliet, seg och envis stretar han på tills han hittar det rätta stället. En plats där utblicken är vid, där den glittrande horisonten vrider sig över nästan hela synfältet och låter hav och himmel mötas i en bländande solgata av smält silver som svider i ögonen. Måsarna skär långa snitt i vinden, kryssar mellan molnen.

Det är en magisk plats, säger han, och sätter sig med viss möda ned på en lämpligt låg sten. Staffliet blåser omkull några gånger, vinden förvandlar de uppspända akvarellpapperen till vita segel som bara motvilligt låter sig skruvas fast i staffliets träkäft. När alltihop blåser omkull igen ger han upp, tar papperet i knät, plockar fram ritkol och färger.

Så många gånger som han målat detta Rotsidan! I början, berättar han, kunde han inte få nog. Kors och tvärs vandrade han, varje vy och varje vinkel var ny, det blev en konstnärlig kartläggning av det märkliga naturreservat som varje år lockar tiotusentals turister, picknickare, vandrare, backpackers, biologer och nyfikna naturälskare i största allmänhet.

Fast just då hittar man honom inte där. När sommarbesökarna solbadar som sälar på varje ledig kvadratmeter håller han sig därifrån – det finns ju andra platser man kan besöka med penseln. Ringkallen, Sörleberget, små och stora vyer finns det gott om i Höga Kusten. Nordingrå, säger han, det känner folk inte till. Men Höga Kusten, jo, det har fastnat, det lockar och drar.

Den röda halsduken flaggar trotsigt bland naturens mjuka färger. Det grånade håret är ojämnt snaggat, skäggstubben några dagar gammal; när han kisar ut över det solblixtrande havet flockas rynkorna runt ögonen. Handen rör sig över papperet, skissen tar form, lite havsvatten till akvarellfärgen får duga. När han kommer tillbaka till ateljén i Fällsvik, bara någon kilometer bort, ska han ändå bättra på, förstärka kompositionen, arbeta med färgerna.

Färg och komposition. Efter alla år som konstnär har han landat i färg och komposition; de stora akvarellerna han jobbar med just nu kräver breda penslar, svepande linjer, en konstnärlig kalligrafi som bär hans egen signatur.

Efter ett tag tappar man lusten att prata. Orden blåser bort i vinden, världen känns plötsligt väldigt långt borta, ett högljutt myller av stora ord och starka känslor som är här i dag, borta i morgon. Stenarnas hågkomster är av en annan sort; de minns tiden ända bort till urbergets röda glöd, de minns mörkret när de stora isarna drog fram över landet.

Efter att enbart ha målat Rotsidan under de där åren tappade han lusten, det blev nya motiv, andra konstnärliga utflykter. Men på senare år har kärleken till den särpräglade naturen kommit tillbaka igen; Rotsidan är det nav kring vilket hans liv kretsar, den plats där världen andas i samma takt som havet, där årstiderna får en särskild skönhet. Och han följer årstiderna – vintrarna hemma i huset, somrarna ute i ateljén vid havet.

Så har det varit i så många år nu att han tappat räkningen. Men barnen vet ju, de säger att det är den tjugoåttonde sommarutställningen. Kanske är det så, säger han, själv minns han inte längre

Horisonten buktar svagt, hans bläcksvarta skugga blir nålen i passaren som tecknar planetens perfekta rundning. Klotet snurrar i eviga rymder, nystar upp den oändliga tidstråden av mänsklig strävan. Minnet sviktar, livet är så kort. Ett vattenblänk, ett vingslag. Sedan borta.

På den här platsen har jag mitt hjärta, säger han.

Kargt och blåsigt. Livet reducerat till hav, sten, vind. Stormar och sol, molnen som jagar förbi, höstregnen som piskar vattnet till skummande raseri, man kan nästan inte kan hålla sig på fötter. Då är man nära ursprunget, när vinden blåser bort alla tankar och man tappar fotfästet. Då får man se sig själv i ögonen, här är du, vem försökte du vara, vem blev du?

Man möter naturen, säger han, och det finns ingenstans att gömma sig. Det passar mitt temperament.

Seg och vresvuxen som en gammal martall klamrar han sig fast vid sin plats i livet. Fällsvik, Rotsidan, Nordingrå, Höga Kusten. Det snaggade håret, lite ojämnt avklippt, blänker grått i solen. Skäggstubben är några dagar gammal. Men ögonen är klara och handen stadig när Örjan Östlund skissar vidare på sin nya målning.

Mer läsning

Annons