Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

25 år med penseln i hand - Christian Beijer jubilerar

/

Det var i Brasilien en vän satte penseln i handen på honom för att bota hans rastlöshet. Sedan dess har han hållit hårt i den.
Christian Beijer har uppnått det som konstnärer drömmer om - hans verk säljer som glass i värmeböljor. Nu har det gått ett kvartssekel sedan hans första utställning.

Annons

Konst är inte ett kall, den är snarare en förbannelse. Den är nämligen inget man väljer, utan den väljer dig.

En som vet det i hjärteroten är Christian Beijer, Sundsvalls i dag mest sålda konstnär - som gått från ett osäkert och konstnärligt yrke till ett annat, som lyckats i båda och i 25 år sålt allt han målat, men som ändå lever varje dag med otryggheten i att vara utlämnad åt sin egen kreativitet och publikens smak.

Allt började förstås inte i Brasilien. Som barn tecknade Christian Beijer flitigt, och mer eller mindre alla leksaker fick finna sig i att målas om.

Men i gymnasiet fick han andra intressen. Ändå blev det så att han drogs till kreativa yrken. Han var discjockey, reste runt med rockband som ljustekniker, fotograferade.

– Att vara ljustekniker är som att måla på en vägg. Där kombinerade jag mina intressen färg, form och musik, säger han.

Läs mer: Skolelever tolkade Christian Beijers konst

När han tyckte att det saknades snygga kläder på marknaden började han designa egna, och lyckades bra i den hårda konkurrensen. Länge drev han en butik i Malmö; var i ropet, jobbade mycket och hårt och dygnet runt.

– Folk reste från Stockholm för att se vad jag var för en figur som kom från Norrland och blev kläddesigner. Senare, när jag hade utställningar, kom det ibland folk som hade på sig kläder som jag designat, säger han.

– Men det blev enformigt med kläderna. Byxor har bara två ben och det gick inte att sväva ut. Det hände att jag rullade ut canvas på golvet och målade på den, och sedan gjorde jackor och byxor av tyget, säger han.

Vid 26 års ålder blev han pappa och upptäckte att mor och son knöt band medan han, som var så frånvarande, blev utanför. Trots kundernas protester stängde han butiken.

– Vi reste till Brasilien i tre månader så att jag skulle kunna knyta ihop mig med familjen. Där bodde vi hos en vän som var konstnär och nybliven mamma även hon, säger han.

Och givetvis hände det att de både mammorna förlorade sig i babyprat. Medan han, som har ett starkt behov av att ständigt ha något för händer, klättrade på väggarna. När det blev som värst ledde värdinnan ut honom till ett staffli hon satt upp och gav honom färg och pensel. Han hade inte målat sedan han var 17 år. Men nu tog det tag i honom med all kraft.

– Jag målade en sydamerikansk indian. Och sedan dess har jag aldrig släppt penseln, säger Christian Beijer.

Läs mer: Männens konstrevansch

Det blev en artikel i Sundsvalls Tidning, som följt honom som kläddesigner och nu ville uppmärksamma att han bytt jobb. Han tyckte inte det var så märkvärdigt; han hade bara fyra tavlor ännu, men artikeln blev stor och fick en gallerist i Gävle att höra av sig. Det blev en separatutställning där 1991, och sedan dess har han sålt allt han målat, cirka 2500 verk i olika storlek. Bara ett fåtal har han behållit.

– Jag trodde att min stil mest skulle tilltala ungdomar, men då fick jag minsann höra av en gammal man att jag inte skulle ha förutfattade meningar. På 90-talet var det smått hysteriskt., säger han.

Det var inbjudningar till balla fester, det var tv-intervjuer där han fick svara på varför han som bodde i småstad målade storstadsmotiv.

– Många tror jag är en linslus, men jag har egentligen aldrig mått bra av publicitet. Men med min bakgrund vet jag att den är ett verktyg som man kan använda om man står barfota, säger han.

Länge målade han i en stil som många skulle kalla popkonst; numera är det ofta porträtt. Det är inget medvetet från hans sida - stilarna har överlappat varandra successivt.

– Många känner att om de har en stil som är populär måste de hålla sig till den. Det ser jag som ett fängelse. Jag har strävat efter att hålla på med det jag tycker är kul.

– Jag har aldrig haft behovet att vara konstnär i etablerad mening, Jag är inte djup och svår, jag bara målar det jag själv skulle vilja ha på väggarna. Man kan kalla mig konstnär eller illustratör eller något annat, det går lika bra för min del.

Och när det, efter den vanliga karriärgången, borde ha varit dags att efter Stockholm försöka slå igenom i New York, gjorde han tvärtom.

– Jag flyttade till Juniskär, till ett hus med trädgård. Det fanns egentligen bara två yrkesalternativ för mig, konstnär eller trädgårdsmästare. Mina resor till Brasilien är inte för strändernas och barernas skull, utan för regnskogen, blommorna och dofterna.

Numera säljs hans konst över världen - faktiskt ställde han ut i London innan han gjorde det i Sundsvall - och det blir cirka en utställning per år. Och lika gruvsamt varje gång, trots de 25 åren.

– Det känns hemskt. För en konstnär finns ingen trygghet. Varje gång måste jag uppfinna hjulet och överträffa mig själv. Hur kommer det att gå ekonomiskt? Har folk tröttnat nu? Varför kommer det ingen? Är man sedan en hyperkänslig typ är det ännu värre. Och hela tiden kommer nya förmågor som har annat att ge än det som en gammal punkräv som jag har vuxit upp med, säger han.

Och vad gör han om ytterligare 25 år?

– Det finns ju ett romantiskt scenario där jag sitter i Brasilien och målar av liljor bara för nöjes skull. Men troligare är att jag fortfarande står här och målar för att sälja, säger han.

Mer läsning