Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Storstäder begränsar barnens utveckling – flytta ut skolorna till landsbygden

/

Annons

Han hade arbetat som rektor i större delen av sitt liv. Nu, som pensionär, hade han återvänt till barndomsbyn, skaffat några höns, slagit sig till ro. Han pratade gärna om rötterna som gräver sig djupa på landet, hur mycket han lärt sig om livets kretslopp, självförtroendet han fått när han som liten pojke blivit ombedd att köra radsåningsmaskinen eller hämta ved från skogen med hästen.

Det är ett liv för alla sinnen. Fröjden i att hämta färska ägg från hönshuset, njutningen i att vända jorden med spade och upptäcka den första honungsgula färskpotatisen – och de feta daggmaskarna som abborren inte kan motstå.

"Det finns så jävla mycket att rota sig i här, det finns tusen saker att se och göra. Vad finns det att rota sig i på en villatomt", undrade han, "eller på asfalterade lekplatser i stan?"

I Hagastaden i Stockholm bygger man förskolor utan ljus. En arkitektbyrå ritade skolgårdar, nedschaktade under marknivå, där solen som mest skulle nå ned ett par timmar om dagen – under vissa delar av året inte alls. Diskussionen blossade upp; kanske vore hustaken en bättre plats, med mera ljus?

Storstäderna erbjuder en i grunden omänsklig arkitektur. Städerna har för länge sedan vuxit ur sin ursprungliga funktion som lokal mötesplats och handelsplats; nu är de gigantiska, maskinella och artificiella strukturer där kampen om grönområdena hårdnar i jakten på fler bostäder och större vinster. Människorna föds in i en fabricerad verklighet där några av de dyraste lägenheterna och finaste kontoren ligger så högt upp från marken som det bara är möjligt.

Som att man inte ens ska behöva trampa jorden.

Utan markkontakt går mänskligheten vilse. Barn med skyddshjälmar och brandgula varningsvästar traskar fram på stenlagda gårdar där lekställningarna är CE-, EN- och AFS-märkta. Maten är förpackad till oigenkännlighet. Ladugårdarna finns möjligtvis på Skansen. Och varje femåring har näsan i en ipad, ett "utmärkt pedagogiskt redskap" och "ett sätt att upptäcka världen".

Den tekniska utvecklingen har gått i rasande fart, men vår hjärna är densamma som för 40 000 år sedan. "Tar vi inte hänsyn till våra stenålderskopplingar i hjärnan blir de beslut vi fattar både irrationella och svårbegripliga," konstaterar hjärnforskaren Katarina Gospic i en artikel i DN.

För vår stenåldershjärna söker samband. Den nöjer sig inte med att mjölken finns i kyldisken och att äpplen flygs in från Polen; även om vårt supersmarta intellekt kan hantera det så berövas stenåldershjärnan på en livsviktig funktion: Fysiska sammanhang.

Hjärnan sitter inte i isolerad i en Jersildsk glasburk – amputerad från resten av kroppen, med kvarhängande ögonglober och ett pekfinger för skärmen. Händer och fötter, ben och armar, lukt och smak, känsel och hörsel, muskelminne och kroppsuppfattning är hjärnans sätt att möta sin omgivning och orkestrera den symfoni av sinnesintryck som är livet.

Och vår stenåldershjärna är programmerad för ett liv i naturen – ett liv där hela kroppen aktivt bidrar till den intellektuella förståelsen. Ett liv i verkligheten, inte på en skärm.

Vi är födda för att leva i flock, i ett famnbart socialt sammanhang med överblick över jaktmarker och fiskevatten. På en begränsad geografisk yta där handens arbete och hjärnans tanke är intimt förbundna och där vi har kontroll över vår överlevnad. Känslan av sammanhang – att vattnet föder fisken föder regnet föder jorden föder skogen föder djuren föder människan – är kanske den mest livsförhöjande upplevelsen av alla. Just för att det är den förståelse som lagt grunden till vår överlevnad och utveckling som art.

Ett liv i storstaden är bara ett halvt liv. Stenåldershjärnan kränger för att komma loss ur den urbana tvångströjan. Vi behöver skapa en civilisation i balans, ett liv i balans – och vad är bättre än att börja med barnen?

Barnen, som behöver allt annat än att omges av räta vinklar, hårda strukturer och fasader som skyhöga stenmurar. Barnen, stenåldersbarnen, som behöver växa i och med naturen, behöver möta och utforska sig själva i skogens alla hemliga rum.

Så låt stad och land mötas på halva vägen var – flytta så många förskolor och grundskolor som bara är möjligt ut på landsbygden.Integrera småskaligt lantbruk, odling, djuruppfödning, skog och natur, slöjd och hantverk i undervisningen. Skapa sammanhang och delaktighet. Skapa förståelse och respekt för livets villkor.

Låt barnen och skolan bli länken mellan ett destruktivt konsumtionssamhälle och en grönare framtid där stad och land bildar en helhet och en fruktbar symbios. Skolorna slår en ring runt storstäderna, en zon där det bästa av två världar kan mötas, en plats för växande i ordets bästa bemärkelser.

Den gamla rektorn är borta sedan några år men jag tror att han skulle nicka medhåll. För det handlar ju om att göra naturens mysterier nåbara, förståeliga och till den del av livet de alltid kommer att vara. Som fågelholken, med en vägg i plexiglas, som han hade snickrat till barnbarnen; han log åt minnet.

"Barn har en oerhörd vetgirighet och glädje i att lära sig saker, och det måste få ta tid. Det är vår uppgift, och skolans, att se till att den glädjen består."

* * *

Läs mer: Handen spelar huvudrollen för hjärnans utveckling

Här byggs förskolor utan ljus.

"Det är dags att tänka på hjärnan", Katarina Gospic i DN.

Fler krönikor av Katarina Östholm:

Landsbygden behöver inga bidrag – det är städerna som är problemet

Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra vackra lögner

Dödsstöten för landsbygden – om det brutna kontraktet mellan stad och land

Den odemokratiska staden – om den urbana diktaturen och byn som fostrade en statsminister

Mer läsning

Annons