Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Dags att sluta med storstadsromantiken – framtiden finns på landsbygden

/

Annons

"Du är ju bara en landsbygdsromantiker".

Orden, riktade till mig, är avslutningen på en tio minuter lång monolog om varför storstaden är fortsatt livsviktig för människan och civilisationen. Framför allt handlade den om ekonomi och tillväxt, om visionen av det globala samhället med obegränsad frihandel där naturen används med måtta och sans. Han var mångordig, övertygande och talade – som välbärgad, välutbildad storstadsbo i en position där det är möjligt att maximalt utnyttja urbaniseringens fördelar – helt och hållet i egen sak.

Platsen är hans eget sommartorp, en liten faluröd kåk, en kväll som doftar honung och surrar av humlor. Några veckor varje år finns han där, diskuterar de senaste traktorerna med den lokala bonden som precis sålt mjölkkorna och håller på att konkursa, handlar surströmming på den lokala livsmedelsbutiken som är till salu för tredje gången på fem år för att det är så svårt med lönsamheten, fotograferar flagnande hus med tomma fönster och giktbrutna lador som långsamt lägger sig att vila bland nässlorna, fräser fram på sjön med sin nya vattenskoter. Kanske muttrar han lite för sig själv när suven dunsar ned i några av de många potthålen, men snart ska han ju åka hem igen.

Till storstan.

Oförmågan – eller snarare oviljan – att se bortom ett destruktivt och allt hårdare urbaniserat samhällssystem är på sina håll monumental. ”Vi har frikopplat oss mentalt från naturen och ser den antingen som något trevligt att besöka eller som ett hinder för utveckling. Vi behöver förändra vår syn på naturen och förstå att vi är beroende av den för vår egen välfärd. Vi människor har blivit ekologiska analfabeter i vår vardag. Vi ser inte längre sambanden mellan naturen och utvecklingen av våra samhällen och ekonomier”, säger professor Carl Folke i en intervju i SvD.

Om 34 år beräknas 70 procent av världens befolkning bo i städer. Städer som visserligen driver ekonomisk och social utveckling, men också står för över 75 procent av den globala energiförbrukningen och därmed också förorsakar en massiv miljöpåverkan.

Och den ekologiska analfabetismen breder ut sig. Landsbygden, framför allt den svenska, diskuteras i vissa sammanhang som om vi kan existera oberoende av den, som om det inte finns någon koppling mellan våra vardagsliv och naturen som omger oss. Naturen, som en gång var vårt hem, har i stället förvandlats till vårt redskap; ett redskap som framför allt ska försörja staden med allt från byggmaterial och maskiner till mat, vatten, kläder och energi.

Hela resonemanget bottnar i den skenande urbaniseringen och att staden ses som en fullvärdig och ideal livsmiljö. Från storstadens horisont kan du leva ett helt liv mer eller mindre utan kontakt med den omgivande naturen; den urbana vardagen skiljer sig på många plan radikalt från den lantliga. Ekonomiska och sociala system är däremot tydliga i staden; nya globala naturlagar som låter oss kontrollera och dra nytta av den omgivande världen. Konsekvenserna får någon annan ta hand om.

Tyvärr är inte heller storstaden en vinnare i längden. Snarare närmar vi oss en tid där staden, som vi format den, är akut utrotningshotad.

Oförmögen att försörja sig själv dansar den på randen av en avgrund. Forskning visar att städer med mer än 250 000 invånare behöver flera hundra kvadratkilometer natur för att människorna i en enda kvadratkilometer stad ska kunna överleva – och för att rena det avfall som samma kvadratkilometer producerar. Till det krävs dessutom att en stor andel av naturen är orörd, med bevarad biologisk mångfald och fullt fungerande ekosystem.

Storstaden har så klart fördelar. "Många vill faktiskt ha allt det som det urbana möjliggör. Det är därför, inte för att de inte förstår sitt eget bästa, som de väljer ett sådant liv." slår ledarskribent Petter Bergner fast i en krönika där han ondgör sig över skribenter som, likt undertecknad, kritiserar urbaniseringens konsekvenser och ifrågasätter valet att bo i stad – något som numera betraktas som en självklarhet. "Det är inget svek mot vare sig barnen eller det egna jaget att medvetet välja att bo där det myllrar och växer. Inte om det är just där familjen vill leva," skriver han.

Storstadsromantik, säger jag.

Be inte landsbygdens försvarare att sänka tonläget eller att "inte tala illa" om städerna när kontraktet mellan stad och land har rivits i bitar och staten sviker landsbygden. Urbaniseringen är kanske det största globala problemet i dag, och det är bristen på balans mellan stad och land som debatten måste handla om.

När demonteringen av den svenska landsbygden då fortsätter i oförminskad takt är det inte läge att föra oändliga, diplomatiska diskussioner där man försöker undvika att trampa på ömma urbana tår. Nej, då är det dags att stå på barrikaderna och skrika för full hals.

För frågan om landsbygdens överlevnad är på sikt inget annat än frågan om stadens överlevnad. En obekväm sanning som storstadskramarna nog får lov att tugga i sig.

* * *

Fler krönikor av Katarina Östholm:

Landsbygden behöver inga bidrag - det är storstäderna som är problemet

Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra vackra lögner

Dödsstöten för landsbygden - om det brutna kontraktet mellan stad och land

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram

Läs mer kultur och följ Katarina Östholm på facebook

Mer läsning

Annons