Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inne i alkoholismens fängelse

/

Två meningar. Allra högst tre – och du är där. Med några få ord, i ett slag, är du exakt där den drivna novellförfattaren vill ha dig. På en annan plats. Förflyttad. Uppslukad. Fastnaglad vid de skapelser och skeenden som stiger fram ur berättelsens trycksvärta.

Annons

Den amerikanska novellisten Lucia Berlin behärskar denna konst på gränsen till fulländning. Nu introduceras hon på svenska med ett generöst urval, ”Handbok för städerskor” – utomordentligt översatta av Niclas Hval.

Miljöerna skiftar. De många slitna, sjabbiga tvättomaterna där de märkligaste samtal utspinner sig mellan såväl främlingar som gamla stamkunder; nergångna små speceriaffärer där enbart de närmsta grannarna ens vågar sätta sin fot. Platser som förfaller i stillhet och utan att någon ägnar det en tanke. Ställen förbisedda av de flesta. Människor som blivit över. Personer som av gammal vana fortsätter att drälla omkring i det som blivit deras liv.

Dagarna går. Det mesta är sig likt från en dag till den andra. Kanske är det bäst så. Varför sluta supa när varenda nerv slits sönder och allt krackelerar i ett kaotiskt och outhärdligt helvete? När paranoian är den enda trogna vänner som sitter och ylar i skallen? Få förmår skildra alkoholismens helvete mer plågsamt ärligt än Berlin som själv under många år var flaskans fånge.

Det är inte de mest utslagna som Lucia Berlin främst skildrar. Det är skiktet ett litet snäpp ovanför, de som på håret klarar livhanken och slipper leva på gatan och tigga. De som får låna av andra som heller inga pengar har och varje månad måste försöka beveka den sure och elake gubben som går runt för att samla in hyrorna.

Lucia Berlin (1936-2004) skriver liv i en verklighet och vardag – vidrig ibland, till och uthärdlig andra dagar – som befinner sig långt, mycket långt från den välmående medelklassens Amerikas falska fasad. När den fränt söta lukten av billiga mentolcigarretter och stanken av alldeles för mycket hårspray och gammal sur vinfylla skingras träder ett antal exceptionellt starka och levande kvinnoporträtt fram.

Här finns inte en droppe av surnande sentimentalitet som så lätt blir till aggressiv bitterhet. Inga illusioner. Inga solskenssagor. Vardagen värker och skaver. Drömma om ett värdigare, lyckligare eller enbart ett mer uthärdligt liv kan däremot alla göra. Drömmar är gratis.

Bland den amerikanska litteraturens många stora novellister intar Lucia Berlin en självklar plats. Hon förmår skapa en alldeles egen ton, ett tilltal i språket som träffar direkt – en den råa realismens magi.

Crister Enander

Mer läsning

Annons