Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen ville vara Per

Ayia Napa, 5:e maj 1984. En mängd olika nationaliteter har samlats på en varm och lite rökig restaurang. Vi barn sitter i en fin rad på golvet. Förväntan hänger i luften.

Annons

Det är Eurovision Song Contest och Herreys ska tävla med Diggi-loo Diggi-ley. I omröstningen håvar de in poäng efter poäng. Vi svenskar jublar. Jag är sju år.

Våra norska, för veckan nyvunna, vänner slokar med axlarna. Dollie de Luxe och "Lenge leve livet" får nästan inga poäng och Norge landar på plats 17 av totalt 19. De norska vännernas döttrar, 6 och 8 år gamla, formligen gråter utöver sig. "Det er sikkert fordi att de ikke førstår språket vårt!" ropar de jämrande och hjälplöst.

Hela det året, och säkert året därpå (och kanske 1992 men då mest som en plojgrej när vi gick ut nian) spelades Herreys vinnarlåt på min lilla bandspelare i flickrummet. Låten var såklart inspelad med bandspelaren tryckt mot teven medan jag ropade "tyst!!!" till brorsan.

Det mimades också såklart. När vi var tre, och det blev huggsexa om vem man "skulle vara". Pax för Rickard! ropade jag alltid. Ingen ville vara Per. Än i dag vet jag inte varför.

Sedan föll det här pojkbandet i glömska.

Förra lördagen var det deltävling i 2014 års uppsättning av melodifestivalen. De äldsta döttrarna, sex och åtta, hade gosat ned sig i sängen och följde tävlingen med stort intresse. Själv försökte jag komma undan lite då och då. Hänga nån tvätt, I-phona lite eller läsa.

Men så hör jag de första tonerna av "Diggi-loo Diggi-ley" från teven. Och tror ni inte på sjutton att killarna, nu farbröder, står på scenen och showar i snygga kostymer?

Jag blir så till mig att jag börjar sjunga och dansa. Jag marscherar precis som de gjorde, och gör till och med den där slutgrejen när de dunkar upp armarna, bildar kroppen som ett v och låter huvudet falla mot bröstet med en nick.

8-åringen: Alltså, vad gör du? Herregud...

Jag förklarar att jag dansar till den bästa schlagerlåten någonsin. Herreys! Det var ju 30 år sedan de vann!

"Denna händelse", försöker jag förklara för de två dönickarna i sängen, "kan vara den viktigaste händelsen i Sveriges schlagerhistoria. Och jag var med! Jag var där!"

Med respekt för er som var med 1974, en av de TVÅ viktigaste händelserna i svensk schlagerhistoria, vill jag rätta mig här.

Mitt nummer togs inte emot med någon större entusiasm hos döttrarna. De lutade sig åt sidan för att kunna se rutan jag skymde.

Själv återgick jag till tvättstugan. Och funderade på varför ingen ville vara Per.

Mer läsning

Annons