Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Identitetsteatern skapar bilden av vilka vi är

/
  • Stadsbor i Helsingborg har intervjuats inför att
  • Erik Uddenberg har skrivit

REGIONERNA OCH IDENTITETEN: Publiken är numera också huvudperson på Sveriges teatrar. I den regionala identitetsteatern skapas en bild av vad som präglar den egna regionen. Bryr sig publiken bara om teater om den handlar om dem själva?

Annons

I ”Masjävlar” finns det ett kompakt ointresse för allt bortom Rättvik. Världen utanför dalabubblan har en låg angelägenhetsgrad.

Håller hela teaterlivet i Sverige på att bli som i Maria Bloms pjäs från 2001 som senare blev en succéfilm? Ett intresse för den egna bygden och den egna regionala identiteten som kväver teaterns förmåga att överskrida det här och nu där den spelas.

En överdrift, medgives, då Shakespeare och Tjechov ännu inte är utkonkurrerade av masjävlar och annan identitetsteater som klurar på vad som skiljer en skåning från en ångermanlänning. Men man kan ändå slås av tanken när man studerar vad som spelas på Sveriges teaterscener.

Teaterkritikern Ylva Lagercrantz Spindler för ett syrligt resonemang där hon räknar upp ett antal pjäser som skildrar orten och området där de spelas genom att utgå från djupintervjuer med de boende själva.

”En logisk bifråga är om identitetsteater är den enda dramatik som fungerar på svenska teatrar i dag”, skriver Lagercrantz Spindler. ”Alltså, att få se sin egen berättelse gestaltad på scenen snarare än allmängiltig dramatik som berör övergripande existentiella frågor (om det nu är en motsägelse). Det vill säga, är förmågan att leva sig in i andras öden än det egna på utdöende i Teatersverige?”

Om ”Masjävlar” tack vare filmen är den mest välkända identitetsteatern, kan trenden att spela pjäser baserade på djupintervjuer med de boende härledas till framgångarna som dramatikern Mattias Andersson har haft med sina ”Mental states”-projekt, där den första pjäsen gav ett slags mental karta över Göteborg. Senare förde han över samma metod till att skapa en karta över hela Sverige i ”Mental states of Sweden” som spelades på Dramaten.

I den regionala identitetsteatern skapas ett ”vi”. Det som utmärker just denna plats på jorden skulpteras fram. Dialekten behöver inte ligga bred över scenen, men kan göra det, och pjäsens frågeställningar växer ur den lokala myllan.

Folkteatern Gävleborg har i flera föreställningar utgått från den regionala identiteten och vridit och vänt på vad som utmärker livet i Gävleborg. Genom att ge i uppdrag åt Forskning och Utveckling, CFL i Söderhamn, att djupintervjua människor i regionen har teatern fått kunskap om vilka det är som bor i området och vad de känner och tänker. Intervjuerna har använts av dramatikern Erik Uddenberg, som också är en av tre konstnärliga ledare på teatern, när han skrev ”Framtiden i mig”.

– Det finns alltid ett intresse för en teater där den som står på scenen och den som sitter i salongen hör ihop och har gemensamma intressen och funderingar. Det gäller även för ”Hamlet”, men blir extra tydligt i en pjäs där människorna som texten handlar om också kan sitta i publiken, säger han.

Folkteatern Gävleborg är ett exempel på en länsteater som är starkt förankrad i bygden. Även när de spelar ”Körsbärsträdgården” är det med Gävleborgs förutsättningar som resonansbotten. Stanna kvar eller flytta till stan? En annan av deras pjäser, som turnerat med Riksteatern, är ”Jag kommer härifrån” av Anders Duus, om en ung kvinna som för en dag återvänder till hemorten för en uppgörelse med hålan som gav henne en dålig start på livet men som inser att verkligheten är mer komplex än så.

Anders Duus har också skrivit ”Det blåser hela tiden”, som tar ett liknande grepp om Helsingborg som Mattias Andersson gjort med Göteborg och Erik Uddenberg med Gävleborg. Ytterligare en aktuell pjäs enligt samma modell är "Vi hänger inte här, vi går runt" på Ung scen norr/Nottbottensteatern.

Men är det inte orättvist att anklaga dessa pjäser för att anpassas till tidens identitetspolitiska krav, som inte bara gäller sådant som kön, etnicitet och sexuell läggning utan även platsen vi bor på? Erik Uddenberg svarar på Ylva Lagercrantz Spindlers resonemang:

– Jag förstår vad kritiken handlar om, men jag håller inte med om den, och jag tror att det mer är en känga mot identitetspolitiken i stort. I ”Framtiden i mig” har jag inte försökt flörta med publiken utan för mig har det varit spännande att skriva den eftersom jag har fått lära mig så mycket om den region där jag nu har börjat arbeta.

Han är dock medveten om att genren är vansklig att ta sig an. Publiken får inte bara strykas medhårs och sätta sig i salongen för att få sin världsbild bekräftad.

– Man ska inte gå rakt in i klichébilden och det finns många fällor. Dels att på ett mjäkigt sätt bekräfta publiken, ”vad fina vi är”, dels fällan att se på ”de roliga på landet” med ett ovanifrånperspektiv som inte är roligt alls.

Riskerar identitetsteater av detta slag att fokusera mer på det som skiljer oss åt än det som förenar? Erik Uddenberg menar att det han främst slogs av när han satte sig för att skriva om Gävleborg var att det mesta går att känna igen sig i, oavsett om man bor i avfolkningsbygd eller i en av Stockholms förorter.

Ett exempel på hur det som tycks vara så specifikt för en stad, ett landskap eller en region lätt kan överföras till en annan plats är faktiskt "Masjävlar". Pjäsen har blivit både skånska ”Himmavid” och finska ”Bondjävlar” med Österbotten som spelplats.

Läs mer: Forskaren Stefan Brink om regionernas revansch

Mer läsning

Annons