Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Identitetens gungfly

/

BOK: Gregor Flakierski läser Bernt Hermeles "Judejävel".

Annons

När Bernt Hermele är sju år gammal blir han kallad ”judejävel”. Han har frågat några pojkar om han får spela fotboll med dem. Han inser att det är en förolämpning men tar inte åt sig. Han är trygg i sin judiska gruppidentitet och kränkningen studsar bara tillbaka, det finns för honom inget nedsättande i att vara kallad för jude – det är ju vad han är. Och jävel? Tja.

Bernt Hermeles föräldrar hade sina rötter i Polen och Tyskland, och hade turen att komma till Sverige med sina föräldrar och familjer innan Förintelsens mordiska klor fick tag om dem. När Bernt kommer till världen 1953 växer han upp i en genuin judisk miljö på Söder i Stockholm. Det är arbetarnas fattigsöder, och familjen Hermele bor i ett hus i folkmun kallat ”judehuset”, deras grannar är judar (bland annat familjen Porres med den blivande jazzsångerskan Nannie), hela deras umgänge är uteslutande judiskt. Det är ett segregerat liv, Bernt är 15 år gammal när han första gången kommer på besök i ett icke-judiskt hem!

Helt hermetiskt tillslutet var förstås inte deras tillvaro, Bernt Hermele berättar hur han höll igång kontakten med det icke-judiska genom serietidningar, radio och så småningom tv.

Segregationen till trots måste den judiska gruppen anses vara välintegrerad, lojaliteten till landet Sverige var grundmurad och språkkunskaperna i allmänhet goda. Det går tydligen att anpassa sig utan att ”ta seden dit man kommer”, som det så elegant uttrycks i den politiska undervegetationens rasistiska vokabulär.

Integration men inte assimilation.

Frågan var emellertid inte helt okomplicerad inom den judiska församlingen (inte ens församlingens namn var självklart, skulle det heta judiska eller mosaiska?). Hur mycket särskiljande inslag, förutom religionen med dithörande traditioner, skulle det finnas i det judiska livet i Sverige? Det gällde inte minst startandet av den judiska Hilleskolan i Stockholm.

Motståndarna hävdade att alltför mycket autonomi skulle fjärma judarna från det svenska samhället och marginalisera dem.

Motsättningen hade delvis en underliggande ömsesidig misstro mellan de gamla, etablerade ”tyska” familjerna och ”nykomlingarna” från Östeuropa.

Frågan komplicerades ytterligare av att hänga nära ihop med inställningen i Palestinafrågan. Sionismen var länge svag i Sverige, men kom undan för undan att vinna mark även här. Hermele beskriver med stor noggrannhet alla turerna kring de olika fraktionernas strider inom församlingen, något som med fördel kunde kortas betydligt, och istället erbjuda fler inblickar i författarens intressanta liv som framgångsrik ekonomijournalist och skribent.

Även om Bernt Hermele kommer ut ur den judiska ”bubblan” under det förlösande 70-talet, fortsätter han att lever ett ganska traditionellt judiskt liv med huvudsakligen judiskt umgänge. Han påstår visserligen att han undviker länge Palestinakonflikten, något som det är lite svårt att tro, men visst medger han en speciell relation till Israel.

År 2002 inträffar en tragisk händelse som blir till en vändpunkt i hans liv. Hans mor dödas i Netanya av en palestinsk självmordsbombare.

Av en sådan handling förväntas man känna inte bara sorg, utan än mer vrede och hat, och hata inte enbart mördaren utan hela hens grupp, om det nu är en nation, religion eller ideologi.

Men till omgivningens förvåning, bestörtning och fördömande känner Bernt Hermele varken hat eller vrede.

Han är fundersam själv, och mest för att förstå sig själv spelar han in en tv-dokumentär om självmordsbombaren, då han bland annat träffar dennes familj.

Fortfarande inget hat. Tvärtom utkristalliseras en humanistisk övertygelse. Folk är folk, och det är tillfälligheter som avgör vilka vi blir, en grundläggande insikt för empati, ”Varje dag behöver vi påminnas om att vi inom oss bär på en Hitler såväl som en Gandhi”, skriver Hermele.

Det är bra att olika grupper bygger en identitet, men det är absolut nödvändigt att kunna gå utanför gruppen, att ”Utifrån det specifika/../ se det som förenar mig med andra”.

Genom att expandera känslan för familjen och nära vänkretsen till gruppen/nationen skapar etniciteten en falsk känsla av samhörighet och farliga lojaliteter. ”Men att en vilt främmande människa skulle känna sig stolt eller behöva ta avstånd från något som jag har gjort eller sagt, bara för att vi båda två är judar, är för mig en obegriplighet.”

Intressant nog har jag från helt andra utgångspunkter, med en diametralt annorlunda uppväxt, kommit fram till exakt samma slutsatser.

Den stora skillnaden är att jag aldrig behövde utmana mina egna invanda tankemönster, vilket Hermele tvingade sig själv till. Och till det krävs det mod.

Han löper linan ut. Hans identitets bägare rinner över under Gazakriget 2014. Han kan omöjligen förlika sig med den blinda lojalitet som uttrycks av den judiska församlingens medlemmar till staten Israel, trots att det uppenbarligen begår svåra krigsbrott.

Han skriver en debatt artikel i Aftonbladet ”Bomba inte Gaza i mitt namn”, och möts av ett oförsonligt hat, till och med dödshot.

Bernt Hermele begär utträde ur judiska församlingen, där han har varit medlem i 61 år.

”Fri men också ensam”, skriver han. Det låter faktiskt inget vidare.

”Judejävel” – bara den titeln! – är en bok som i det lilla kretsar kring dagens stora frågor om identitet, nationalism och gemenskap.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

SKÖNLITTERATUR

"Judejävel"

Bernt Hermele

(Leopard)

Mer läsning

Annons