Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I glömskans tecken

/
  • Viktor Andersson är en av 2014 års debutanter.

Annons

"Det kan börja på 'A', men också på någon helt annat bokstav. Till exempel på 'B'. Det är genant, ja förödmjukande att behöva erkänna det för mig själv; men jag har faktiskt glömt hennes namn."

Huvudpersonen i "Hon. En relationsroman" är en 23-årig journaliststudent som våndas över den relation som just tagit slut. Han grämer sig än mer över att han inte minns sin kärleks för- eller efternamn. Hans eget namn är däremot tydligt utskrivet: Viktor Andersson.

Är det samme Viktor Andersson, som just nu sitter framför mig på ett Stockholmsfik med en kopp kaffe i näven? Författaren svarar vare sig ja eller nej på frågan.

– Den fördel jag har av mitt namn är att jag ändå med viss trovärdighet kan hävda att det är någon annan. Det finns inte bara en Viktor Andersson, vi är ju ett gäng - även om vi träffas väldigt sällan, säger han roat.

I "Hon" använder han skickligt autofiktionen för att ge berättelsen dubbla bottnar. Många av de yttre detaljerna om bokens "Viktor Andersson" stämmer helt och hållet överens med hans egen levnadshistoria. Han är också född och uppvuxen i Östergötland, har studerat journalistik och är i nästan samma fas i livet som sin romanfigur.

– Jag tror att när man sätter sig ner och börjar skriva sin första roman så skriver man i jagform, för det är enkelt. Det kan alla, säger han och fortsätter senare:

– Upprinnelsen till boken var att jag började känna känslan av ett slut - inte bara slutet på en relation som man skulle kunna tolka det - utan slutet på en tid, en period i mitt liv, en situation och ett tillstånd. På något sätt ville jag rädda det jag kunde ta med mig från den situationen.

Man skulle kunna tro att Viktor Andersson har skrivit hela livet, men faktum är att det dröjde ända till gymnasieåldern innan han hittade tillbaka till barndomens läslust - och i förlängningen till skrivandet.

– Plötsligt satt jag där med en bok i min hand som inte var en ungdomsroman. Det blev som en andra slukarålder för mig. Det var då jag började använda mitt bibliotekskort på riktigt, jag läste allt som Hjalmar Söderberg hade skrivit, allt av Willy Kyrklund och allt som Karin Boye skrivit, berättar han.

2009 var han nominerad till lilla Augustpriset för sin novell "En dröm i slutet av november" och som 21-åring fick han ta emot pris i tävlingen Unga berättare i Norrköping. Men trots att han har fått uppmärksamhet och fin kritik för sina alster betraktar han "Hon. En relationsroman" som det första riktiga steget in i författarskapet.

– Jag förnekar allting som jag har skrivit före den här romanen. Det är först nu som jag känner att jag kan börja stå för det jag skriver. Det som har varit tidigare har bara varit skisser och övningar i skrivandet.

Standardfrågan "när bestämde du dig för att bli författare?" återgäldas inte med något standardsvar.

– Jag kommer väl från ett sådant sammanhang och en sådan bakgrund där man inte kan säga att man vill, ska eller tänker bli författare. Då får man säga någonting annat i stället: att man tänker bli journalist.

Vad är det för sammanhang du kommer ifrån?

– Ett där man inte riktigt ser författarskapet som ett yrke. Där den enda bilden man har av författare är sådana man har sett sitta i morgonsoffan i tv.

Mer läsning

Annons