Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historien om Jan Guillou

Annons

I Jan Guillous roman Fiendens fiende från 1989 har spionen Stig Bergling (han heter i boken Stig Sandström) rymt från sin permission, mördat sin fru och åkt till Moskva.

Verklighetens Stig Bergling hade ett kärleksfullt förhållande till sin fru och hade inte lagt henne i en resväska och kastat henne i vattnet från en Finlandsfärja.

Men en storspion kan inte gå till Pressombudsmannen eller Pressens opinionsnämnd, än mindre anmäla någon för ärekränkning.

Förra året kunde Expressen avslöja att Jan Guillou under fem år "utfört uppdrag" åt den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Guillou hade då precis kommit med en självbiografi, som inte berättade om denna verksamhet.

Pressens opinionsnämnd förklarade i onsdags att Jan Guillou verkligen var agent för Sovjetunionen. Ett självklart beslut för alla, utom för Guillou och några av hans vänner på Aftonbladet, inklusive den gamle chefredaktören Yrsa Stenius som i kraft av sitt ämbete som PO, Pressombudsman, tyckte att han inte varit någon agent/spion. Förhoppningsvis har hon redan avgått när ni läser det här.

I sitt sommarprogram i fjol spelade Guillou upp ett gammalt radioprogram där han ställde dåvarande statsministern Olof Palme mot väggen för att denne inte tagit upp något förmånsvärde i sin deklaration efter att sonen fått studera på Harvard, enligt Guillou i betalning för ett föredrag Palme hållit på samma universitet.

Sina egna inkomster från KGB - pengar, sprit och cigarretter - tog Jan Guillou inte upp i sin egen självdeklaration.

Stig Bergling hade något värdefullt att sälja till KGB. Han jobbade på Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Jan Guillou var en journalist som bara hade sina egna analyser av Olof Palme och den svenska socialdemokratin att sälja till Sovjetunionen.

Hade han sålt något mer värdefullt om han hade haft möjlighet? En relevant fråga när det gäller en person som gjort affärer med KGB i fem år.

Tidigare fick Guillou, tack vare sina patriotiska och försvarsvänliga Hamilton-deckare, titta på nästan vilka vapen som helst i det svenska försvaret. Efter agentavslöjandet får han på sin höjd undersöka en kantin med ärtsoppa.

Nu har allmänheten börjat lyssna på journalisten Peter Bratt också. Enligt Bratt var Guillous enda insats i IB-affären att han redigerade sidorna i tidningen Fib-Kulturfront, skrev rubriker och bildtexter.

Nu har vi även börjat lyssna på Gunnar Ekberg. Han var med i olika svenska vänsterörelser under 1960-talet men var egentligen agent för den svenska underrättelsetjänsten. I boken "De ska ju ändå dö" berättar Ekberg att Jan Guillou när han väl blev svensk medborgare - han var fransk medborgare när lumpen först blev aktuell - ville göra värnplikt som kustjägare. Han blev emellertid inte antagen till den utbildningen. Istället erbjöds han en tjänst som motorman på färjan mellan Vaxholm och Rindö. Den vägrade han acceptera.

Vad är egentligen sant och vad är falskt i den historia om Jan Guillou som Jan Guillou själv utformat?

Klart är i alla fall: Det är inte synd om Jan Guillou.

Mer läsning

Annons