Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemligheten i värdeskåpet

/

Kristian Lundberg läser Bodil Malmstens samlade dikter.
Det finns två episoder som på ett märkligt sätt kommer tillbaka till mig i dag när jag läser mig igenom Bodil Malmstens samlade lyriska produktion. Det är två detaljer som på ett sätt är helt meningslösa. Men det finns ändå någonting som blir sagt, någonting avgörande.

Annons

Den första händelsen är en övernattning på ett hotell i Gävle. Ett anonymt och mycket trist hotell. En smal säng, en tv. En dusch och en heltäckningsmatta. Den gick uppenbarligen inte att få ren. Det fanns också ett värdeskåp i rummet, undangömt i garderoben. Jag vet inte varför jag fick för mig att låsa in min dator där. Jag gör aldrig så, finns ingen anledning. Jag skulle närmast bli glad om någon stal min laptop så att jag fick en ursäkt till att köpa en ny. Men, jag låste in den och fick sedan inte ut den igen. Koden fungerade. Allt klaffade. Men låset gick inte upp. Det gick bara inte. Jag fick gå ner efter personalen som försökte hjälpa mig, men inte heller de klarade av det.

Till slut ringdes det efter en vaktmästare som kortslöt allt och nollställde skåpet. Först då gick det upp. Vaktmästaren berättade för mig att han hade varit med om det här en gång tidigare. Det hade drabbat en mycket trevlig författare sade han. Han frågade mig om jag kände till Bodil Malmsten. Förra gången ett skåp hade gått i baklås på hotellet var det hennes dator som blev inlåst. ”Märkligt med er författare” tyckte vaktmästaren. ”Det blir baklås.” Den episoden kom tillbaka till mig när jag fick beskedet om hennes död. Att på ett sätt, genom hela hennes författarskap, fanns det en hemlighet inlåst i ett värdeskåp, någonting som skulle uppenbaras genom att det gick i baklås. Det är en vacker bild av ett författarskap som ända sedan debuten har gått sin egen väg, sökt sitt eget sammanhang.

Den andra episoden är ett brev som når mig. Det är från just Bodil Malmsten. Hon berättar om ett författarbesök hon nyss gjort i Sundsvall. En i publiken hade efteråt berättat för henne att jag hade besökt samma plats månaden innan. Och att vi bägge hade talat om i princip samma saker, fast på olika sätt. I princip samma saker, fast på olika sätt. Det finns en vacker tanke i det, inte minst för att det på ett sätt också det är ett utmärkande stildrag för hennes författarskap. Hennes litteratur är just allmängiltig, öppen. Fast på ett annat sätt.

Det går direkt att känna igen en dikt av Bodil Malmsten. Det går däremot inte att kopiera den. Det går inte att göra om den, skriva till den, låta den bli annat än just en dikt av Bodil Malmsten. På ett sätt finns det ett etiskt motstånd till omvärlden i en sådan poetik. Det går inte riktigt att knäcka hennes poetiska kod, den är också på många sätt sammanflätad med hennes andra skrivande, hennes liv. Dikten bottnar i henne själv på ett sätt som är ovanligt i den samtida lyriken. Det är helt enkelt en trovärdig vittnesbörd.

Nu utkommer Bodil Malmstens samlade dikter, där inte minst hennes sista diktsamling ”Det här är hjärtat” blir en mäktig slutpunkt i författarskapet. Malmsten debuterade redan 1977 med diktsamlingen ”Dvärgen Gustaf” och redan i den samlingens första dikt finns det en litterär självdeklaration undangömd. Hon skriver ”och beslutat ta mig/som jag är/” Lite längre ner i samma dikt blir hennes värld än tydligare: ”Jag sysslar med ord/och avser som du/börja störa” I den avslutande diktsamlingen, ”Det här är hjärtat” stiger vi direkt in i en smärta som på just det här paradoxala sättet är unik och allmängiltig. Det är den kombinationen låter oss bli till en aktiv del i dikten. ”Det ringer aldrig/Inte så här tidigt/Inte hos mig/Det är för tidigt/Jag svarar inte/Svara inte/Men så svara inte då/Det är för tidigt/Vad som helst kan ha hänt/Du kan ha blivit död/Vänta på mig”

Diktsamlingen rör sig hela tiden runt den här förlusten, smärtan. Det är skälvande vackert och grymt, som bara döden och kärleken kan vara.

Bodil Malmstens lyriska författarskap omfattar åtta separata diktsamlingar som nu också finns samlade i den här volymen. Det är en rik läsning. Det man kanske kan sakna är en presentation av komplexiteten i författarskapet. Det är större än vad man först kan ana. Och inte minst hennes diktsamlingar förtjänar sin plats i den läsande offentligheten. Det är bara att hoppas på att det nu också blir plats för hennes krönikor, essäer, reportage, betraktelser. Men, det är som sagt en bra början att vi nu får möjlighet att återgå till hennes lyrik, till den speciella intensitet och glädje som bara den som skriver om sorg och smärta klarar av att bjuda på.

Mer läsning

Annons