Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håkan Forsell: Kan landsbygd och småstäder inte bara förbli storstadens motsats?

/

Verkligheten bakom siffrorna är svårgripbar och ofta kaotisk. Håkan Forsell beskriver flyktingkrisens spår i Tyskland.

Annons

Tyskland tog under 2015 emot 1,1 miljoner asylsökande. Även om de flesta nyanlända kom till de större stadsregionerna har mottagandet i realiteten resulterat i en plötslig befolkningsmässig och ekonomisk förändring av landsbygden och mindre tätorter. Liksom i Sverige har det snabbt vuxit fram en angelägen diskussion om vad som bör känneteckna framtidens landsbygd och småstäder, en diskussion som ser väldigt olika ut beroende förbundsländernas förutsättningar och historia. De initiala svårigheterna med att ordna bostäder och grundläggande infrastruktur för vågen av immigranter har, i och med att antalet flyktingar minskat dramatiskt under 2016, successivt övergått till en fråga om integrationens möjligheter - i hela Tyskland.

Den senaste flyktingströmmens inverkan på landet har därmed också hamnat i en samhällsproblematik som stått i fokus i decennier: för det första: den ojämna regionala utvecklingen, där särskilt de nya förbundsländerna generellt befinner sig på en mycket längre ekonomisk utvecklingsnivå. Och för det andra: det demografiska trycket av en åldrande befolkning, krympande samhällen och utflyttning av unga och arbetsföra i framför allt östra Tyskland.

I Tyskland fördelas asylsökande bland förbundsländerna enligt nationell fördelningsnyckel beroende på ländernas skattekraft och invånartal. Det har nyligen lett till protester från stora mottagarregioner, där också flera storstäder ligger, som t.ex. Baden-Württemberg eller Nordrhein-Westfalen, som menar att fördelningen blivit regionpolitiskt ohållbar. Trycket på framför allt bostads- och utbildningssektorerna i västtyska storstäder blir för stort. Istället borde nyckeln även ta med i beräkningen var det finns utrymme och lediga bostäder, vilket det gör i de östra förbundsländerna. När ministerpresidenten i Baden-Württemberg frågade varför inte de nya förbundsländerna såg flyktingmigrationen som en möjlighet för en ny östtysk uppbyggnad (och implicit hävdade att den första uppbyggnaden efter 1991 hade misslyckats) väckte det stor irritation bland de utpekade regionerna.

Faktum är att realiteten bakom fördelningsnyckelns siffor är mycket svårgripbar och i vissa fall ganska kaotisk. Det föreligger också långa förskjutning, ibland månader innan flyktingar kommer till det förbundsland som har tilldelats ansvar för dem. Och förutsättningarna för mottagandet skiftar stort mellan regionerna. Bostadstillgång och kommunal ekonomi går ofta i olika riktningar; finns det bostäder så finns det ingen tillväxt och få utbildnings- eller praktikplatser, och tvärtom. Vissa kommuner, som inte entydigt går att dela upp i stad- eller landskommuner, till exempel Mannheim, Wolfsburg, Coburg, Potsdam, Krefeld, Straubing, Frankfurt am Main och Stuttgart uppvisar dock både ett visst bostadsöverskott och en stabil, växande ekonomi.

Därutöver har flertalet landsbygdsregioner och kommuner i östra Tyskland börjat aktivt att arbeta med flyktingfrågan som ett centralt moment i landsbygdens kvalitetsförändringar. Om den demografiska förändringen som plötsligt har skett på landsbygden och i småstäderna till följd av fördelningen av asylsökande inte bara ska vara tillfällig och strömmen småningom, som tidigare, föras mot storstadsregionerna så krävs det såväl ekonomiska och utbildningsmässiga som kulturella insatser och nytänkande.

Hur ska landsbygden och småorter inte återigen enbart reduceras till urbaniseringens negation och väntrum? Vilka politiska val och kulturella strategier skulle kunna bidra till en alternativ medborgarpraktik - som både kunde förvalta och utveckla traditioner och näringsliv? Det finns en välgrundad oro för att en framtida underklass inom arbetsmarknaden ska utvecklas om inte även mindre orter lyckas med integrationen.

Arbetsmarknaden har kraftigt polariserats i Tyskland under senare år. EU-medborgare har en påtagligt lägre grad av arbetslöshet än icke-EU medborgare och flyktingkrisen riskerar att förstärka denna tendens.

Den tyska förbundsregeringen presenterade nyligen en beställd långtidsstudie, ”Landsbygdens levnadsförutsättningar i förändring: 1952, 1972, 1993 och 2012” som visade på just hur graden av aktivitet och individuellt engagemang i bygemenskap och lokalsamhälle generellt ökade välbefinnandet och önskan att stanna kvar. Lokala undersökningar bland flyktingboenden utanför större städer i bland annat Sachsen visar att många migranter önskar kunna stanna på en mindre ort, under förutsättning att det finns arbetsplatser med framtidsutsikter, social service, bostäder och ett fritids- och kulturliv. Flera landsbygdskommuner riktar specifika insatser mot unga migranter. I Thüringen har exempelvis vissa kommuner påbörjat långsiktiga samarbeten mellan handelskammare, arbetsagenturer och regionpolitiker där man erbjuder asylsökande under 20 år möjligheten till språkkurs, praktik och utbildning som ett samlat grepp att stärka demografin och det lokala näringslivet. I Sachsen har det skapats kommunala ”kunskapsbanker” över insatser som har lett till ökad integration, och särskilda ”innovationskontor” som kan visa på framgångsrika exempel på integration genom samarbeten mellan privata och offentliga aktörer. I Lausitz i sydöstra Sachsen, har organisationer och företagare inom den sorbiska minoritetskulturen, en kultur som är präglande för regionen, föreslagit särskilda undantag från arbetsmarknadsregleringar och även skattefrihet för viss verksamhet som anlitar och involverar asylsökande och migranter.

I de större städerna fanns det initialt i Tyskland 2015 ett överväldigande mått på civilt engagemang i flyktingkrisen och -mottagandet. Denna aspekt har med en viss förskjutning kommit att framstå som central när det gäller att skapa integrationsmöjligheter i krympande eller stagnerande samhällen. De mindre kommunerna är i ett stort behov av att kunna samarbeta med civilsamhället. Det är en möjlig vändning av den demografiska nedgångsprocessen som står bakom flera av småkommunernas satsningar och som motiverar åtgärder för att flyktingar ska välja att stanna, integrationen har kommit att anses som en nyckelfråga för landsortsstäders utvecklingsstrategier, där intensiteten snabbt har förändrats och spelplanen ser annorlunda ut än vad den gjorde för en kort tid sedan.

En kommunal handbok, utgiven av Schaderstiftelsen endast ett år tillbaka, skulle ge råd till ”struktursvaga lantliga regioner i integrationsprocessen”, där arbetsmarknadsinsteg bland migranter skulle underlättas genom framför allt rådgivning, matchning och coaching. Men de asylsökandes självorganisering har visat sig vara mycket svagare på landsbygden än i städerna. Det har saknats representanter och forum för dialog - vilket har gjort formerna för integrationsarbete svåra att finna.

Många mindre orter i Tyskland, och särskilt i de ekonomiskt svagare östra förbundsländerna pendlar således mellan innovativa förhoppningar och oron inför en strukturkollaps. Men kanske kan man våga blicka mot en möjlighet till landsbygdens och landsbygdsstädernas återkomst, inte minst också på grund av den parallella tendensen i samtiden mot en alltmer ekonomiskt segregerande storstadspolitik med kraftiga utestängningsmekanismer inom bostads- och arbetsmarknad för flera befolkningsgrupper. Det ”tröga” i landsbygdens kultur skulle också kunna ses som en möjlighet att återupptäcka vissa kunskaper som urbaniseringen dömt ut, som kanske kan passa nya medborgare igen i modifierad form, inte minst inom ett reformerat jordbruk och olika former av handel och småproduktion. För det måste ju finnas platser, fysiska bebodda platser där detta nya, eftersökta medborgarskapskontrakt kan utvecklas. Platser där landsbygden inte bara blir ett genomgångsled till oftast diverse låglöneyrken i större städer.

För i andra änden befinner sig just storstäderna med sina låsningar kring vissa branscher som anses tillväxtgenererande och vitala, men som samtidigt låter andra sektorer, branscher och utbildningar förtvina. Trots att storstädernas natur ofta beskrivs som den motsatta har de, över hela Europa, under en tid utvecklat drag av monokulturer, styrda av framför allt finans- och fastighetsbranscherna.

Skulle landsbygden och mindre tätorter rustas så att de klarar av att erbjuda, i mindre format, den variation på sysselsättning och kulturproduktion och utbildning som storstäder inte längre finner effektivt att satsa på? Hur skulle en ekonomisk politik se ut som satsade på att göra landsbygden och mindre orter mer mångfaldiga än storstäderna, och bärkraftiga nog att få människor att våga skapa sig ett livsrum och framtid?

Det är frågor som inte bara Tyskland bör ställa sig, utan även andra samhällen som vill skapa långsiktigt hållbara lösningar på den senaste tiden krisartade förändringar.

Håkan Forsell,

professor i historia med fokus på stadshistoria och urbana studier.

Mer läsning

Annons