Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gud i musiken

/

ESSÄ: Tomas Attorps skriver om det gudomligt vackra i musiken och hur religionen influerat de stora kompositörerna. "Uppenbart är att det konstnärliga skapandet gynnas av en kallelse, den må vara av religiös art eller ha andra förtecken", skriver han.

Annons

Musiken och människan är oskiljaktiga. När David spelade harpa, vek den onde anden från kung Saul, står det i Första Samuelsboken. Bibeln talar om musik vid kungakröningar och fester. Musik som tröst för själen och till förnöjelse är av begynnelsen. Ett liv idag utan musik går inte att tänka sig. Jämför vi den klassiska musiken med skönlitteraturen, är det slående att äldre tonsättare – alla män – är de mest omtyckta, medan litteraturen inte uppvisar samma mönster. En förklaring är att publiken uppskattar den tonala musiken mer än den atonala. Finns det andra parametrar till kompositörers framgång?

Patrick Kavanaugh, amerikansk musikforskare, har i boken ”Bach, Gud och Beethoven” med underrubriken ”Tjugo kompositörers andliga resa” (Gloria Förlag 2015) sökt fånga drivkrafterna bakom verken, alltifrån Johann Sebastian Bach till Olivier Messiaen. Vad är orsak och vad är verkan frågar sig läsaren. Bidrog kompositörernas andlighet till mästerverken eller fann de i musiken bevis på Guds existens? Förmodligen är det fråga om en växelverkan. Hur var de som människor? Kavanaughs religiösa tro färgar framställningen – han är ledare för Christian Performing Artists Fellowship – och han framstår bitvis mer som en förkunnare. Irriterande blir han då han moraliserar över att Mozart ”nedlåter sig till oanständigheter” i brev till en kusin. Varför har fotnoterna självsvåldigt uteslutits i den svenska upplagan? Men dessa invändningar hindrar inte att Kavanaughs infallsvinkel väcker min nyfikenhet.

Kavanaugh skriver om Chopins omvändelse på dödsbädden sedan förhållandet till Georg Sand hade framkallat ”en ständig fruktan för helvetet”, om den komplexa Liszt som kvinnojägare, präst, mecenat och musikalisk virtuos och om kontrasten mellan musikens skönhet och livets elände hos Schubert, hos vilken enligt Beethoven bodde ”en gudomlig gnista”. För mig lyser Bachs, Händels, Mozarts och Beethovens stjärnor klarast, som alla paradoxalt nog tändes i vad som senare skulle bli Tyska riket och vars sken tillfälligt skulle skymmas av nazismens barbari.

Bach, som gick i Luthers fotspår, menade att ”musikens enda syfte bör vara att förhärliga Gud och förnya människans ande”. På hans ambition kunde ingen klaga. Då Bach skulle höra Buxtehude spela orgel, vandrade han 32 mil från Arnstadt till Lübeck. I slutet av sina partitur präntade Bach alltid bokstäverna S.D.G – Soli Deo Gloria (Äran åt Gud allena). En trotsig son (Bach fick 20 barn) anbefallde han i ett brev åt Guds barmhärtighet. Bach med en nimbus av allvar, stränghet och tysk grundlighet synes ändå inte ha försakat livets goda sidor. ”På land, till sjöss, hemma eller borta,/ jag röker min pipa och prisar min Gud” skriver han i skämtsamma rader.

Bachs produktion är av ofattbar omfattning. Wagner skulle senare tala om ”det mest häpnadsväckande undret genom hela musikhistorien” och Nathan Söderblom mynta hederstiteln ”den femte evangelisten”. Ändå skulle, hör och häpna, Bach under sin livstid bli långt mer känd som organist. Heder åt Mendelssohn som återuppväckte intresset för Bachs musik! Bachs kvarlämnade brev är alldagliga, envis och ibland arrogant hade han svårt att komma överens med furstar och kyrkan, hans arbetsgivare. Paul Hindemith låter i skriften ”Johann Sebastian Bach – ett förpliktande arv” mästaren kliva ned från piedestalen och tecknar en bild av hur övermänsklig intuition och småskurenhet kan förenas, hur Bach oberoende av en småborgerlig livsföring skapar en självständig konstvärld.

Även om Bach och Händel var samtida, skulle de aldrig mötas. Medan Bach levde hela sitt liv i Tyskland, framstår Händel som en kosmopolit. Efter några år i Italien flyttade han till England och vann stor framgång med italienska operor och oratorier. Han blev entreprenör, startade operahus och kritiserades av den engelska statskyrkan för att skriva bibliska dramer för världsliga scener. Hans popularitet gick i vågor, flera gånger stod han på ruinens brant, men gav aldrig tappt och vann slutligen med ”Messias”, skriven på 24 dagar, en stor seger. ”Jag tyckte mig se hela himlen och Gud själv framför mig ” ska Händel ha utbrustit i tårar till sin betjänt då han lagt sista handen vid ”Hallelujakören”. Någon har sagt att Händel med Messias ”förmodligen har gjort mer för att övertyga människor om att det finns en Gud ibland oss än all världens teologiska litteratur”. Han skänkte 1 000-tals pund som Messias inbringade till fattiga och sjuka och engelsmännen slöt honom till sin famn. Medan Bach 1750 lagts i omärkt grav, skulle Händel begravas i Westminster Abbey 1759 med pompa och står. Ingen kan säga att han inte varit flitig. På British Museum finns 97 band originalmanuskript.

Gudabenådad syntes han vara, underbarnet som förtrollade Europas hov, som spelade vilken musik som helst från bladet, a prima vista, och som enligt fadern Leopold som åttaåring kunde allt som kan förväntas av en man på 40. Vid elva års ålder hade han skrivit ett hundratal kompositioner och som fjortonåring dirigerade han i Milano sin egen opera Mitridate re del Punto.

Ingen annan konstnär har varit så framgångsrik vid så unga år. Men sen började molnen skocka sig på himlen. Han fick aldrig någon högre fast tjänst som hovmusiker. En resa till Paris brukas anses som en katastrof, fransmännen förstod sig inte på hans musik. Mozart tillhörde inte de mest spelade tonsättarna i Wien och stötte sig med adelsmännen, som han drev med i Figaros bröllop. Servil var han inte, trots att Leopold uppmanade honom att skriva lätt och populär musik. Hans giftermål med Constanze Weber medförde en brytning med fadern.

Oförmögen att hålla i pengar, skulle ekonomiska bekymmer fördystra hans liv. Med bräcklig hälsa ryktes han bort i förtid 1791, 35 år gammal, in i det sista sysselsatt med att komponera ”Requiem”, en beställd dödsmässa. Det var som om han skrev musik till sin egen begravning – mästerligt och dramatiskt skildrat i Milos Formans film ”Amadeus”. I Requiem, som både sänder kalla kårar längs ryggraden och försätter lyssnaren i extas, ställs allt på sin spets. Till Leopold hade han skrivit: ”Far behöver inte oroa sig, ty jag har ständigt Gud för ögonen. Jag fruktar hans vrede och anar hans allmakt, men också hans kärlek, medkänsla och ömsinthet gentemot dem han har skapat.” Är Requiem förutom kronjuvelen i det musikaliska arvet efter Mozart även ett vittnesbörd om hans religiösa tro?

”Att komma underfund med Beethovens tro är ingen lätt uppgift”, skriver Kavanaugh. Beethovens dagbok innehåller innerliga böner och till en vän bekänner han att ”Gud är närmare mig än någon annan…” Samtidigt vet vi att han inte gick i kyrkan och misstrodde präster. I ”Heiligenstadt-testamentet” 1802 (påträffat efter hans död) ger han uttryck för förtvivlan över sviktande hörsel. Ute i naturen hör han inte flöjten på avstånd eller den sjungande herden. ”… det fattades lite och jag skulle ha gjort slut på mitt liv – endast den, konsten, höll mig tillbaka, det syntes mig omöjligt att lämna världen innan jag frambringat allt det som jag kände att jag måste göra …Gud (Gottheit) du ser ner i mitt innersta ...”

Året innan hade han i ett brev till en vän skrivit att ”jag har ofta förbannat skaparen och min tillvaro, Plutarkos har lärt mig att resignera …” I ett senare brev finns de ofta citerade orden ”jag vill gripa ödet i strupen”. Beethovens femte symfoni, som efter hans död fick namnet ”Ödessymfonin”, kan ses som en musikalisk gestaltning av hans livssituation. En triumferande konstnär, som vill lyfta mänskligheten, trots personlig olycka. Egocentrisk, misstänksam och besvärlig som människa råkar han i gräl med förläggare och vänner. Slänger en tallrik mot kyparen som kommer med fel rätt. Förälskelser ger upphov till älskad musik (som Für Elise) men det stannar vid det.

Den kristna tron hjälpte mästarna genom livskriser och fick dem att hålla fast vid sin mission att skapa musik till mänsklighetens fromma även om den primära drivkraften ofta var viljan att så långt det stod i mänsklig makt fullfölja den konstnärliga uppgiften, det senare tydligast i Heiligenstadt-testamentet. Ledstjärnan är de egna idealen – inte publikens förväntningar. Uppenbart är att det konstnärliga skapandet gynnas av en kallelse, den må vara av religiös art eller ha andra förtecken. Hur ska man annars förklara att fångar, berövade allt, kunde sätta upp orkestrar och spela i koncentrationslägren?

Till jul och påsk fyller Bachs och Händels oratorier kyrkorna med musik och sång om de eviga frågorna, människans utsatthet och längtan efter mening och hopp. Jesu ord på korset i Matteuspassionen: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig” liksom slutkörens ord i Händels Theodora ”He saw the lovely youth, death´s early prey” blir en illustration också av vår tid med strandsatta flyktingar. Mozart och Beethoven är de mest spelade tonsättarna på konserthusen, sublima toner i ”Månskenssonaten” och i arian av Nattens drottning i ”Trollflöjten” rör vid de eviga strängarna.

”Kaos av böcker måste ju vara så nära Gud man kan komma” sa kulturminister Alice Bah Kuhnke nyligen. Gud kan nalkas på olika vägar. Tomas Tranströmer söker efter svar i dikten Schubertiana. ”…De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat/ På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit./ Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med/ förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret…” Vi anar något men vi vet inte vad. ”Ju mer jag studerar fysiken, desto starkare dras jag till metafysiken” säger Einstein. ”Vem spelar på en pipa/ en låt av gryningsluft,/ för himmelsk att begripa,/ höjd över allt förnuft?” frågar Hjalmar Gullberg i Förklädd Gud.

Mer läsning

Annons