Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gregor Flakierski: "En sista chans för Ångermanland"

/

Landskapet är ingen idyll. Allt exalterat tal om vacker natur döljer alltför ofta problem och motsättningar.

Annons

Ångermanland är en del av det Norrland där Sverige enligt Axel Oxenstierna hava sitt Indien. En koloni att exploatera.

Det var redan på 1600-talet. Fortsättningen är bara logisk.

I den process som kallas baggböleri lurar storbolagen skogen av bönderna. Sågverksepoken placerar Ådalen i den svenska industrialiseringens absoluta framkant. Den thailändske kungen kommer på besök för att lära hur man utvecklar och moderniserar ett land.

Men satsningen på sågverks- och skogsindustri är mycket ensidig med hela ekonomin koncentrerad till en enda näring och totalt beroende av världskonjunkturen. När den viker, och det gör den gång på gång, blir det kris, den ena djupare än den andra. Framgångssagan gräver sin egen grav.

Det kulminerar med skotten i Ådalen 1931. En av det moderna Sveriges mest dramatiska händelser, som snabbt utnyttjas ideologiskt och förvrids, för att sedan förtigas. Det är en tystnad som fortsätter ända in i våra dagar, och det är kanske här som man kan spåra källan till regionens hela problematik.

En förträngd historia ger en förkrympt nutid och leder till en förvirrad framtid.

Den slutliga dödsstöten får sågverksepoken genom rationaliseringsrörelsen. Den drabbar alla näringsgrenar, men den drabbar skogsindustrin hårdast. En skogsprecessor gör 50 mans arbete.

Landskapet berövas ekonomiska muskler och framför allt sin karaktär.

Nu börjar flyttlassen rulla söderut. Ångermanland blir en utflyttningsbygd. Vid millennieskiftet hade landskapet mindre befolkning än vid förra sekelskiftet, det är ganska exceptionellt. I kommuner som Kramfors har befolkningen mer än halverats på ett par generationer.

Birger Norman må ha adlat det dialektala språket och lyft in ångermanländskan in i litteraturens finrum men han gjorde det faktiskt i Stockholm, dit han flyttade redan som sjuttonåring. Liksom så många andra författare och konstnärer med sina rötter i Ångermanland.

Birger Normans barn kom till Svanö under 100-årsfirandet av författarens födelse. Jag frågade sonen Bengt om hans relation till Svanö. Han flackade med blicken och muttrade: Jag har ingen, det är första gången jag är här.

Så mycket för de rötterna.

Men Ångermanland, och främst Ådalen, har också varit inflyttningsbygder. Människor från Värmland, Västerbotten, Norrbotten och andra landsändor sökte sig till industrialismens pulserande hjärta i sin jakt på utkomst och bättre liv. Med båtarna kom det en fläkt av den stora världen med främmande språk och exotiska folkslag. Som den gamla bibliotekschefen från Kramfors Maj Jonsson, uppväxt på 30-talet, sa till mig en gång: Här var vi van vid alla sorter.

Den processen har fortsatt kontinuerligt och gör det än idag. Norska flyktingar under kriget, arbetskraftsinvandrare från Finland under 50- och 60-talen, hur bemöttes de då? Och sedan kom bosnierna på 90-talet, och nu syrierna och andra nationaliteter.

Det finns de som ser invandringen som en sista chans för Ångermanland att vända den negativa utvecklingen.

Landskapet söker sin identitet, landskapet söker nya framgångsrecept. Och då är den vackra naturen åter där. Turism ropar en del, ganska många, och rabblar häpnadsväckande tillväxtsiffror, lyckligt blundande för det faktum att det finns sisådär 290 kommuner i Sverige som ropar samma sak, för att inte nämna oräkneliga krisdrabbade regioner runt om i Europa – alla med vacker natur! – som desperat söker en enkel lösning på sina tämligen komplexa problem.

Det är lätt att bli pessimistisk. Ingen av de åtgärder som krävs för en balanserad, hållbar utveckling syns vid den politiska horisonten: aktiv regionalpolitik, rättvis fördelning på riksnivå, expansiva investeringar, satsningar på kultur, bildning, tillvaratagande och förädling av traditionella näringar och kunskaper.

Utveckling istället för avveckling.

Svaret finns redan hos de gamla grekerna, åtminstone på ett generellt plan. Aristoteles gör en distinktion mellan aktualitet och potentialitet. Det finns ett faktiskt tillstånd men också inneboende egenskaper som ännu inte förverkligats.

Landskapet är just en sådan potentialitet, sällsynt rik på möjligheter, som väntar på att vi ska realisera dem.

Jag älskar Ångermanland.

Mer läsning

Annons