Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fria, moderna och farliga för oss själva

/

Från Jon-Henrik till Ingemar Stenmark och vidare till liberalen Benjamin Constant.
Mattias Warg om den moderna friheten och dess konsekvenser.

Annons

En gång röstade jag på Jon-Henrik Fjällgren i Melodifestvivalen. Måns Zelmerlöws låt var visserligen bättre, men det är något hos Jon-Henrik som slår an en särskild sträng, en sådan där Ingemar-sträng som hårt spänd kommer i rörelse med vissa svårigheter, och trots all spändhet och svårigheter kan vinna hela Let’s Dance.

Men om Jon-Henriks sträng i någon mening vibrerar som Ingemars, så är den ändå hans egen. Med sitt etnopoppiga jojkande Jag är fri musiksätter han något centralt i sitt artisteri: Man föreställer sig honom i sitt uråldriga renskötarvärv på snöskoter i obehindrad färd över storslagna vidder eller i sin kolt som artist på scenen i storstan. Jon-Henrik är fri att vara vem han vill. Han använder traditionen, men är inte beroende av den. Det är inte oväsentligt att han genom sitt adoptivursprung demonstrerar med sin varelse att hans identitet är frigjord från blodsband och hudfärg. Jon-Henrik har Colombia tatuerat under den samiska kolten.

Jon-Henrik är visserligen för mig en hemma-artist. Jag såg honom första gången när han ännu gick i högstadiet, eller möjligen gymnasiet. Redan då jojkade han till syntkomp, redan då väckte hans originalitet en påtaglig ömhet. Ibland ser jag honom även i dag i sin pick-up. När jag var liten var Östersunds stora stjärna en annan artist med samiska attribut som syntes på gatorna: Jokkmokks-Jocke. Men han cyklade. Som icke-same hade han en viss tvetydighet i etniciteten, också han.

Det är i tvetydigheten, inte i den geografiska närheten, jag tror det finns en artistisk tillgång, som säger något viktigt om vårt samhälle.

Artister som Jon-Henrik och Jokkmokks-Jokke bär traditionella attribut därför att de är fria att göra det. Det är modernitetens frihet. I ett traditionellt samhälle var identiteterna givna. Attributen signalerade tillhörigheten som ett socialt eller politiskt etablerat faktum, inte som fritt val. Jon-Henrik skulle ha ansetts vara för utländsk, Jokkmokks-Jocke för svensk, för att klä sig i kolt.

Jon-Henrik slår an på den sträng som är den moderna friheten. Moderniteten förnekar inte identitet, tradition och exotism. Tvärtom är den mycket upptagen av sådant. Däremot tenderar vi att alltmer betrakta identiteten som byggd på fria attribut, utan politisk eller social påverkan. Det är samma frihet som erbjuder hipstern, via några fingerdrag på en smartphone, goda råd och verktyg för traditionell mjölksyrning av livsmedel. Det är samma frihet som gör att man kan flyga över halva jordklotet för en yogaretreat med en indisk guru. Och på måndag vara tillbaka på kontoret.

Hur mycket man än gillar denna frihet finns det goda skäl att omfamna den med förbehåll. Carl Rudbeck uppmärksammar i Axess att liberalen Benjamin Constant (1767-1830) var tidigt ute med att benämna, älska och kritisera den moderna friheten. Rudbeck berättar om Constants romangestalt Adolphe (Adolphe), som slutar som den närmast arketypiskt moderna fria människan. Ingenting binder honom, allt är likgiltigt, hans liv saknar mål, mening och innehåll. Constant varnar för att de modernt fria människorna lätt blir offer för makthungriga politiker och auktoritära styren.

När Rudbeck framställer Constants moderna frihet som en form av naiv optimism, har han dock fått saken om bakfoten.

Adolphe är inte minst en historia om hur en självcentrerad, obunden, flyktigt begärsstyrd tillvaro med fria val kunde driva en människa till självförödmjukelse och självförakt alldeles på egen hand, utan biträde av diktatorer och statligt godtycke. I en berömd föreläsning från 1819 om den moderna friheten och den antika friheten frågade Constant sin publik om det var så uppenbart att lycka verkligen var mänsklighetens målsättning:

Det finns ingen här som, om han ville förnedra sig, återhålla sina andliga fakulteter, pruta på sina önskningar, avsvärja sig aktivitet, ära, djupa och generösa känslor, inte skulle kunna dra vanära över sin person genom att vara lycklig. Nej, mina herrar, jag vittnar om den bättre delen av vår natur, den ädla ängslighet som jagar och plågar oss, önskan att utöka våra kunskaper och utveckla våra fakulteter. Det är inte till lyckan ensam, utan till självutveckling som vårt öde kallar oss (…). (Benjamin Constant, 1819)

I vår tid har internet öppnat vägen till nya dimensioner av modern frihet, kunskaper och självutveckling, men också sått sina frön till fördärv: massövervakning, upphovsrättens urholkning, rättsligt vakuum och godtycke, dagsjournalistikens förfall, teknifiering av själslivet, självförnedring i nätporr, näthat, bisarra konspirationsteorier och andra dumma länkar som cirkulerar mer eller mindre ohämmat på sociala medier. Globaliseringen av ekonomin går att skildra i liknande termer – utan att skildringen för den skull behöver spegla ett avståndstagande från dess frukter.

Egentligen visade Constant på något uppenbart. Att den moderna friheten öppnar ett moraliskt nybyggarland bevisar sig närapå av sig självt. Om än banalt är det en hisnande tolkningsram.

Jon-Henrik har i pressen talat ut om sina självmordstankar. Är det en slump att denna sympatiska och älskvärda artist – mitt i det gränsområde där en tidigare självklar stampräglad identitet blir ett avläggbart attribut i en ytligt orienterad, ständigt uppkopplad mediekultur – har övervägt självmord? Minoritetsbefolkningar vars identitet genom den moderna friheten görs till ett fritt val hamnar i ett själsligt Vilda västern. Självmordstalen bland renskötande samer i Sverige är 50 procent högre än bland andra norrlänningar. Mycket tyder på att situationen är särskilt dålig i södra delen av svenska Sápmi: Jämtland, Härjedalen och Västerbotten. Det visar den till regeringen nyss inlämnade kartläggningen Samers psykosociala ohälsa, beställd ungefär samtidigt som Jon-Henrik jojkade Jag är fri i den svenska finalen av melodifestivalen.

Perspektivet på frågan borde vara större än Sápmi. Motsvarande problem finns till exempel hos inuiterna på Grönland. Och även självmordstalen bland vuxna adoptivbarn i Sverige är höga.

Att självmorden har varit i tillväxt i Västerlandet de senaste 200 åren är ett sedan länge känt faktum. Sociologen Émile Durkheim uppmärksammade i den epokgörande Självmordet (1897) att modernitet och självmordsbenägenhet hängde samman. Durkheim menade att självmorden var framkallade av ett amoraliskt tillstånd, anomi, som i sin tur berodde på upplösningen av traditionella normer och sociala band i det moderna samhället.

Islamistisk extremism är förstås inte, som det ibland framställs, ett uppror mot den moderna friheten, utan en bisarr form av praktik av den. Rörelsen använder visserligen traditionella attribut och identiteter, kopplade till etniska tillhörigheter och religion, men gör det på samma sätt som etnopopens artister: traditionen är inget socialt tvång utan ett fritt val anpassat till moderniteten. IS-krigarna är uppväxta med krigsspel och estetiskt filmvåld, de spelar in sina egna massavrättningar efter mönster och lägger ut dem på nätet, samt säljer in sin kamp med klipp från Grand Theft Auto och löften om att uppleva spelet på verklighetens slagfält. Självmordsbombare i väst – ofta från en välutbildad medelklass – är det mest spektakulära uttrycket för hur den moderna frihetens paradoxer kan upplösa sig i ett våldsamt moln av eld och rök.

Sett ur detta perspektiv är det inte förvånande att Västvärldens kamp mot islamistisk extremism verkar så tröstlös. De amerikanska presidenterna har trott sig leda ett försvar av frihet i skarp gräns mot ett barbari av forntida mått, och hals över huvud gett sig rakt in i de moderna motsägelserna. Kriget mot terrorismen har, förlagt på andra sidan jorden, från Washington sett, varit distanserat från de allmänna göromålen, mediebevakat, valfritt, professionaliserat och utlagt på entreprenad hos säkerhetsföretag, och därtill fjärrstyrt i en hittills aldrig skådad motsättning. En allt större andel av hemmaopinionen behandlar dessutom numera sin ängslighet och olycka med antidepressiva preparat, och var femte stridande amerikansk soldat i Afghanistan medicinerade mot psykiska besvär. När man summerar femton år av bombningar, invasioner, skendränkningar och drönarattacker från Guantanamo via Libyen till Pakistan, ska man då säga att den moderna friheten, med denna insats av oöverskådligt dödande och lidande, har försvarats eller utövats? Jag ser mycket lite av försvar för Adolphe – den självcentrerade människan, obunden, styrd av flyktiga begär, fritt väljande och jagad av självförakt – och mycket mera följderna av Adolphes handlingar.

Constant skrev givetvis inte om självmordsbombare eller Guantanamo. Men han ansåg att den moderna friheten, liksom lyckan, inte klarade av att stå ensamt, att den så att säga hela tiden spred frön till sin egen undergång. Den medicin han tycks föreslå den moderna människan är att slå vakt om sin politiska frihet genom fria och beprövade institutioner samt ett aktivt deltagande i samhällslivet. Det är ett väl så angeläget förslag, som de flesta svarar på med läpparnas bekännelse, men få med att låta fötterna ta med sig till det politiska mötet.

Det tema hos Constant som jag vill lyfta fram ställer frågor som är svårare att parera: den moderna människan behöver bejaka sin ädla ängslighet som jagar och plågar, inte fly och förneka den. Det är självutveckling som kallar henne, inte lycka ensamt. Det är en direkt utmaning till såväl var och en enskilt som det medborgerliga kollektivet gemensamt, och inte går väl den att svara på med skott i huvudet?

Jag gillar den moderna friheten och där ser jag en anledning till att jag röstade på Jon-Henrik. Men vi som gillar den moderna friheten får aldrig upphöra att betrakta den kritiskt i sitt sammanhang. Om vi älskar den alltför förbehållslöst och isolerat, kommer vi snart att bittert återupptäcka att detta kära verktyg för självutveckling på samma gång är ett dödligt vapen i förödmjukelsens tjänst.

Mattias Warg

Frilansskribent och författare. Just nu arbetar han med en bok om idéerna bakom revolutionen 1809 i Sverige.

Mer läsning

Annons