Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkteatern Gävleborgs chef: ”Jag tror att det skulle vara farligt att börja produktanpassa sig”

/
  • Anna Pareto och Cecilia Wernesten i
  • Marcus Hellsten är chef för Folkteatern i Gävleborg och sedan han tog över som teaterchef har en ny modell för den konstnärliga ledningen införts med tre konstnärliga ledare i stället för en.
  • Lasse Feltblad och Görgen Antonsson med flera är musiker i

Artikelserie: HUR MÅR DEN REGIONALA TEATERN?
Alla län har rätt till sin egen länsteater. Det var grundprincipen i 1974 års kulturpolitiska reform. I dag är villkoren förändrade på många vis förändrade.
I en miniserie talar vi med fem teaterchefer, från Sundsvall till Örebro, om hur de ser på sitt uppdrag: att erbjuda kvalitativ och konstnärligt förnyande scenkonst till alla i länet, trots sjunkande anslag och bantade ensembler.

Annons

Sommaren 2014 tillträdde Folkteaterns tidigare kommunikationsstrateg och biträdande teaterchef, Marcus Hellsten, som ny teaterchef på Folkteatern i Gävleborg. I en tid när vi lever alltmer globalt understryker han själv vikten av ett lokalt perspektiv på uppdraget.

En vanlig lördag i början av april. Inför en fullsatt salong spelar Folkteatern i Gävleborg ”Framtiden i mig” av Erik Uddenberg, en dokumentär uppsättning baserad på intervjuer med invånare i Gävleborgs län som berättar om vilka de är och vad de har för framtidstro.

Metoden är allt vanligare på landets läns– och regionteatrar. I vår räknar jag till inte mindre än sex stycken intervjubaserade, lokalvinklade uppsättningar. Som vore identitetsteater den enda möjliga för att nå en ny generation som inte bara lever i en narcissistiskt era, utan också i avfolkningsland där de stora städerna blir allt större och den globalt färgade glesbygden allt glesare. Hur behovet av att stärka självbilden växer i samma takt.

Men tillbaka till uppsättningen. Trots till synes perfekt återgivna lokaldialekter är det inte alltid ensemblen själv kommer från det län de spelar i. På tåget hem från Gävle möter jag merparten av skådespelarna från föreställningen ”Framtiden i mig” som jag just har sett. För till de nya vindar som blåser på landets teatrar räknas också de pendelensembler som saktar växer fram i skuggan av personalnedskärningar och omorganisationer. Folkteatern i Gävleborg hör inte till undantaget. I dag räknar teaterchef Marcus Hellsten till att det är uppåt 8-9 personer av de fast anställda som pendlar mellan teatern och hemmet, företrädesvis till ganska närliggande Stockholm.

Själv är han sedan fyra år tillbaka Gävlebo på prov för andra gången efter att också ha pendlat några år, senast från Stockholm. Men han ser inte bara nackdelar med rörligheten.

– Vi hade ett stålbad 2004/2005 då det försvann många tjänster från teatern. Där kan jag ändå skatta mig lycklig att vi har ett pendelavstånd för de funktioner som tidigare var fasta på teatern. Närheten till Stockholm gör att vi ända kan ha långsiktiga samarbeten med konstnärer från andra platser.

På frågan om fenomenet pendelensembler skulle påverka den konstnärliga kvalitén negativt genom att försvaga den lokala ”vi-känslan” på teatern är svaret tvetydigt.

– Jag tycker det är viktigt att ha en grundensemble som över tid kan härbärgera gemensamma tolkningar och upplevelser. Därtill att du som anställd på en regionteater har en relation till, och kunskap om, platsen och kan möta publiken även utanför teatern.

Parallellt med teaterns ambition att jobba nära medborgarna, så pågår ett motsatt arbete ute i landets län när kulturen istället slås samman till större enheter, senast scenkonstbolaget Östergötland AB. Därtill pågår diskussionerna att bilda nya storregioner i landet. För Gävleborg del skulle det innebära att länet slås samman med Uppsala, Dalarna, Örebro, Västmanland och Södermanlands län, vilket Marcus Hellsten tror skulle kunna leda till att Folkteatern kan få ett utvidgat uppdrag som kan slå sönder just den där lokala vi-känslan.

– Vi är så starkt förankrade i de två landskap som vi verkar i nu och har jobbat med de här invånarna och kommunerna i över trettio år, vilket har lett till att det är en väldigt stark del av vår konstnärliga identitet.

För vilka spelar då Folkteatern idag, i ett län som i modern tid har präglats av nedlagda industrier och hög arbetslöshet? Marcus Hellsten tycker att det är svårt att definiera då det är stort och har många olika identiteter. Men om där skulle finnas en gemensam publiknämnare så skulle den kunna heta nyfikenhet.

– Man skulle kunna säga att vi har en erfaren publik som inte bara har tagit emot en repertoar, utan också följt med i forskningsarbeten och själv vara en aktiv del i de konstnärliga processerna på olika sätt.

Men teaterns uppdrag är stort och målgrupperna omfattande, vilket gör att han inte riktigt kan säga vad som är den bästa repertoarläggningen för att såväl uppdragsgivare som publik ska vara nöjd.

– Men visst, skulle vi göra bred musikal en gång per år skulle jag kanske kunna säga att den alltid säljer. Jag tror samtidigt att det skulle vara farligt om vi började produktanpassa oss. Då har det hänt något i perspektivet vilket uppdrag man egentligen har.

Ett annat nytt fenomen som har vuxit inom teatern under 2000-talet är ett alltmer delat ledarskap på institutionsteatrarna. Marcus Hellsten går steget längre och har valt att splittra rollen som konstnärlig ledare i tre. Sedan hösten 2015 innehar dramatikerna Kajsa Isakson, Erik Uddenberg och Mattias Brunn trettio procents tjänstgöring vardera. Han beskriver det som en lång process som påbörjades redan 2014 och som egentligen bara är början på ett större förändringsarbete inom teatern sett till synen hur den producerar och organiserar sig idag.

– Man kan inte längre bara luta sig mot en person som ska lägga repertoaren och vara konstnärlig chef i ett, utan detta är ett helt annat sätt att tänka på. Det behövs fler röster och olika konstnärliga uttryck och perspektiv. Det gör också att Folkteatern på ett sätt har fyra konstnärliga ledare, för med den här modellen får också hela teaterns personal ett större inflytande över det konstnärliga arbetet.

Hur tycker du att samverkansmodellen fungerar för Folkteaterns del idag? Det vill säga, att kommun och landsting idag har huvudansvaret för den lokala kulturen?

– Jag upplever att den fungerar mycket bra men också att den till stor del kanske är beroende av just hur kommunikationen mellan politiker, tjänstemän och verksamheter fungerar. Men jag kan konstatera att samverkan mellan institutionerna starkt har ökat i och med modellens införande och därmed också ett gemensamt samtal om kulturens och konstens frågor regionalt.

Mer läsning

Annons