Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett beklämmande storstadskomplex

KRÖNIKA: Fem erfarna chefer har kommit till tals i vår serie om länsteatrarnas situation idag.
Utgångspunkterna är olika men en sak verkar de ha gemensamt: den gnagande oron inför framtiden.

Annons

De har haft goda skäl att skruva på sig i intervjustolen. De närmaste åren kommer hela infrastrukturen för Kultursverige att utmanas. Hur många kulturinstitutioner orkar de nya storregionerna hysa? Ska region Svealand ha fullskaliga teaterhus i Örebro, Västerås, Gävle, Falun, Uppsala och Eskilstuna? Kommer Stornorrland att bevara sina ensembler i Sundsvall, Umeå, Luleå? Vilken profilering kommer att behövas för att motivera att just den egna institutionen ska få vara kvar? Var kommer de förväntade besparingarna att krävas ut? Det här är raka frågor som de flesta än så länge vill undvika, men branschsnacket går förstås. Många gissar att det blir de regionala orkestrarna som får gå genom luttringen först. Därefter kan vi emotse en omorganisation av teater-Sverige som vi inte sett maken till sedan 1970-talet, då nätet av länsteatrar började byggas ut. Vid en sådan omorganisation måste förstås också Riksteaterns mandat och uppdrag genomlysas på ett lika osentimentalt vis.

Det var framför allt kravet på regional rättvisa som drev fram den stora reformen för snart 50 år sedan, men där fanns också en levande diskussion om teaterkonstens behov av utveckling, bort från stelnade relationer mellan scen och salong. Av intervjuserien att döma är den sortens konstnärliga djupdiskussion sällsynt i chefsrummen idag. Det talas mycket om organisation, anställningsförhållanden, ensemblebyggen men mycket lite om vilken konstnärlig idé som organisationen, de anställda och ensemblen ska tjäna. Den här slutsatsen ligger i linje med den rapport som Myndigheten för kulturanalys gjorde häromåret (Rapport 2014:3). I den slås fast att teaterchefernas administrativa roll har blivit allt mer krävande och att återrapportering mot de olika politiska nivåerna tar upp en stor del av tiden idag.

På 1970-talet var uppenbarligen det regionala självförtroendet betydligt större. I vår intervjuserie har ett beklämmande storstadskomplex ångat fram. Ett exempel är det återkommande resonemanget om att storstadspressens positiva recensioner ses som det mest rejäla kvittot på framgång. Det är en märklig tankefigur, både med tanke på storstadstidningarnas snabbt krympande betydelse i en värld av överinformation, men framför allt för samma titlars magra betydelse för teaterns egen regionala (och finansierande) baspublik.

Komplexet vittnar om att också institutionsteatrarnas personal numera är oskyddade spelare på kulturens hårda marknad. Frilansande chefer och konstnärliga team blir beroende av all sorts erkännande inför nästa uppdrag på nästa plats. Det är inte lätt att vara regionalt förankrad och helt utbytbar på en och samma gång. I några av seriens intervjuer pratades det om tågresor, pendling och till och med om pendlarensembler. Jag tänkte osökt på några av de föreställningar jag sett i Uppsala genom åren. Publiken stod applåderande i bänkraderna för att ösa förtjusning och tacksamhet över ensemblen när pjäsen var slut. Men det var en gles skara aktörer som kom in för att ta emot folkets jubel. De övriga hade redan rusat till tåget, ibland med sminket kvar i ansiktet, för att ta sig hem. Till Stockholm, alltså.

Mer läsning

Annons