Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En orkester i vardagsrummet – kammarmusikfestival med hemkänsla och folkton

/
  • Kammarmusik i vardagsrummet blev en höjdare.

Den sjunde kammarmusikfestivalen i Härnösand bjöd på en ovanlig musikalisk bredd och mångfald. Och greppet med konsert i vardagsrummet blev en fullträff.

Annons

Det började på fredag på Sambiblioteket med ett möte mellan klassisk musik och nordisk folkmusik, där en stråkkvartett tog sig an folkmusik från Sverige, Norge, Danmark och Färöarna.

Senare på dagen kom man till ångermanländska jazzens Mecka på Metropol. Där blev det ett nytt möte, den här gången mellan duo Mirei och Sveriges kammarsolister. Mirei består av Johanna Edberg, sång, piano, och Natalie Migdal, sång och violin, båda är klassiskt skolade, men rör sig obehindrat mellan konstmusik, jazz och visa.

Festivalen avslutades på söndag på Murberget med mer traditionell klassisk musik, med de stora och passionerade verken, bland annat Sjostakovitjs stormiga andra pianotrio samt Brahms orientaliskt inspirerade första pianokvartett.

Däremellan, på lördag, spelades det kammarmusik på riktigt. Kammarmusiken är ursprungligen avsedd att spelas i mindre, en aning familjära, förhållanden, och med en till storleken liten ensemble. Från början spelade man hos furstar, aristokrater eller möjligen förmögna borgare.

Samhällets demokratisering och välfärdssamhället medförde emellertid inte att kammarmusiken flyttade in hos breda folklager. Jag misstänker att utvecklingen snarare tvärtom har gått åt andra hållet. Kammarmusiken spelas ofta i exklusiva konsertsalonger – för en ganska exklusiv publik.

Vad gör man då om man vill sprida kultur till en ny publik och popularisera kammarmusiken? Man flyttar in där musiken var tänkt att spelas från början – in i folks vardagsrum! Kreativt och vågat av Kammamusikfestivalen, och som det visade sig, mycket framgångsrikt också.

Det blev tre konserter under lördagen. Undertecknad bevistade spelningen hemma hos Eva och Mats Wigardt på Brunnhusgatan, där ett 15-tal inbjudna personer hade samlats. Tillställningen var mycket hemlik och en smula improviserad:

Var lägger man noterna? Jaså, finns det ett piano redan? Ja, men det lite ostämt. Det gör inget, vi kör.

Närheten skapade tätt intimitet, det var mycket familjärt, lite av alla-känner- alla, och stämningen var på samma gång avspänd och förväntansfull, laddad och ledig. Lite konsertaktigt högspänt var det nog ändå, åtminstone till en början, kanske för att det var första gången både för musikerna och för publiken, men rätt snabbt hittade man till vardagligheten.

Trots att vardagen trängde sig på med gatuljud, otåliga barn, och annat som kan förekomma i ett hem dagligdags, störde det inte på något sätt den musikaliska upplevelsen.

Kvällens repertoar var mycket lite klassisk, det var egentligen bara ett verk av estländaren Arvo Pärt, en högst säregen musik som ger uttryck åt andlighet med mycket kropp.

För övrigt var det folkmusik, bland annat den svenska Vals efter Lasse i Lyby, vackert vemodig, naturnära, pendlande mellan avskildhetens lugn och ensamhetens saknad. Tydligen hade den tidigare på dagen spelats på ett boende för ensamkommande flyktingbarn, och där väckt enormt jubel och krav på dacapo.

Dessutom blev det en hel del jazz, mest eget material skrivet av duo Mirei.

Kammarmusik åt folket! Bjud hem en ensemble!

Gregor Flakierski

* * *

För fler kulturnyheter varje dag: Följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook:

Läs mer kultur och hitta alla artiklar på vår hemsida

Mer läsning

Annons