Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ny våg av Charles Manson-besatthet

Årets mest hypade debutroman och en rad filmer och tv-serier kan inte släppa Charles Manson. Kristian Ekenberg dras med i men storknar till slut av fascinationen för kultledaren som blev föregångare för fenomenet mördaren som kändis.

Annons

Charles Manson var cancern i hippierörelsens kropp, det mörka molnet vid horisonten av the Summer of love.

Blommorna i hans flower power växte ur en blodpöl.

Charles  Manson på väg till rättegång. (AP Photo/George Brich)

Kultledaren som låg bakom dåden som har blivit kända som Tate-LaBianca-morden, med den gravida skådespelaren Sharon Tate (gift med regissören Roman Polanski) som mest celebra offer, är ett spöke som aldrig har lämnat populärkulturen. Hans ondska har fascinerat och skrämt ända sedan morden 1969, men just nu tycks intresset ha fått en extra kraft, med flera tv-serier (”Aquarius” med David Duchovny), filmer (”Manson family vacation”, ”Manson’s lost girls" med flera) och årets mest hypade amerikanska roman (”Flickorna” av Emma Cline) som alla kretsar kring Manson och hans ”familj” av mestadels beundrande kvinnor som manipulerades till bestialitet.

”Han är inte som någon annan. Allvarligt. Det är som att vara hög utan droger när man är nära honom. Som solen eller något. Så stor och vis.” Så beskrivs kultledaren Russell, baserad på Charles Manson, i Emma Clines ”Flickorna” (ges ut på svenska av Natur och kultur i höst). ”Flickorna” kommer med ett konfettiregn av förhandspublicitet, en roman som främst intresserar sig för kvinnorna kring Manson.

Emma Cline. Foto: Megan Cline

14-åriga Evie Boyd i Kalifornien får en dag syn på några ovårdade unga kvinnor som letar efter mat i parkens sopkorgar. Hon drabbas av deras djuriska frihet, av allt som de utstrålar som hon själv inte har. De tycks ha hittat utgången i den labyrint av tristess som hon själv ser framför sig som sitt liv. Hon vill inte bli som sin mor, begränsad av den traditionella kvinnorollen och i desperat jakt på en ny man.

Framför allt är det en av kvinnorna som hon attraheras av, den några år äldre Suzanne, som tar med henne till ranchen där Russell/Manson och hans anhang trotsar samhällets normer.Emma Cline skriver om de små detaljerna i en flickas liv, men allting får en sinister ton av vetskapen om vad som väntar. Livet på ranchen går snabbt utför, ”familjen” börjar allt mer likna hungriga vargar, och till slut urartar allting i en brutal slakt.

Emma Cline har i intervjuer berättat om att Manson-besattheten har funnits med henne ända sedan barnsben, en besatthet som hon delar med Conrad (Linas Phillips) i Netflix-filmen ”Manson family vacation”. I den besöker den misslyckade och vilsna konstnären Conrad sin uppstyrda advokatbror Nick (Jay Duplass) och föreslår att de ska göra en rundtur till de platser som blivit berömda från Manson-morden. Huset där Sharon Tate med vänner mördades och LaBianca-huset ,där bröderna bluffar sig in genom att påstå att de är släktingar med mordoffren.

Nick följer motvilligt Conrads nycker. Exalterad som ett barn poserar han för en selfie framför grinden till Sharon Tates hus iklädd en Manson t-shirt. Vad som först framstår som en obehaglig men harmlös fascination får snart ett mörkare stråk när det visar sig att Conrads nya ”jobb” som han är på väg till när han stannar till hos brodern består av att ansluta sig till Mansons nutida adepter.

I ”Manson family vacation” har publiken två karaktärer att identifiera sig med, ofta båda två samtidigt. Vi kan – om vi har valt att se en film om Manson – känna igen oss i Conrads fascination, men också i Nicks äckel över denna vurm för en massmördare.

Efter att ha läst ”Flickorna”, sett ”Manson family vacation” och NBC-serien ”Aquarius” börjar jag allt mer anamma den senare broderns aversion. Samtidigt som jag kan förstå Conrads intresse, uppblåst av populärkulturen, är det med ett tilltagande obehag som jag sjunker djupare i Manson-dyn.

Denna minitrend i intresse för Charles Manson är förstås en del av en större strömning, där seriemördaren i ett otal böcker, filmer och tv-serier har blivit ett kulturellt fenomen. Att Manson, till skillnad från, säg, Hannibal Lecter, faktiskt orkestrerade en serie verkliga mord, gör dock intresset för honom mer moraliskt tveksamt.

”Mycket av vad som gjorde honom så skrämmande var att han inte gick att separera från den tidsanda som han var en del av. Manson var en mördare och ett slags förvriden kändis, och ur den aspekten var han en föregångare till vår tids terrorister”, skriver journalisten Ian Crouch i en artikel om hur mördare och terrorister blir omslagspojkar på magasin.

Manson-följarna Susan Atkins, Patricia Krenwinkel and Leslie Van Houten. (AP Photo)

Manson tycks också vara en föregångare i hur mördare lyfts upp som celebriteter, i hur rättegångssalen använts som en språngbräda mot stjärnorna. Ett fenomen som skräckfilmsserien (nu också tv) ”Scream” har utforskat. Manson drömde själv om att bli rockstjärna. En dröm som faktiskt inte låg så långt borta. Han närde ett hat mot Hollywood-eliten som inte släppte in honom i sin krets, även om det är att hårdra att påstå att det var anledningen bakom morden. Motiven är alltjämt höljda i galenskapens dimmor, där även idén om ett raskrig i Amerika ingår i vanföreställningarna som drev kulten.

Varje gång som en ny massmördare – nu senast Omar Mateen, som spred död omkring sig på en nattklubb för homosexuella i Orlando – gör entré i det kollektiva medvetandet, hörs Mansons kacklande skratt i bakgrunden. Från att ha levt obemärkta liv i skuggan, där vreden till slut nått kokpunkten, kan ett spektakulärt våldsdåd höja dem upp på världens största scen. De får en bekräftelse: ”Mitt hat betyder någonting”.

Medan jag några avsnitt in i ”Aquarius” tröttnar på David Duchovnys klyschiga snut, som infiltrerar Mansons värld, följer jag med större intresse Evie Boyd i ”Flickorna”. Emma Cline har förstått att det mesta redan har sagts om den karismatiska och galna kultledaren, men att de unga kvinnor som dras in i sådana sammanhang är mer av en gåta. Här finns exempelvis en parallell till de unga kvinnor som ansluter till IS.

Russell/Manson må initialt skildras som en stjärna av de beundrande flickorna, men han glider snart ut i periferin i en berättelse som mer handlar om det svåra i att hitta sin plats i livet för unga kvinnor. En av sakerna som skaver i detta intresse för Manson, är att man vet att han tilltalades av uppmärksamheten. Därför finns det trots allt någonting tillfredsställande i att Emma Cline reducerar honom till en statist.

*

Läs mer: Rättscirkus på Cirkus

Mer läsning

Annons