Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En makthavare i skvallervärlden

/

Vad säger kändisen när bandspelaren stängts av? Crister Enander läser Cecilia Hagens nya intervjubok.

Annons

Cecilia Hagen är en makthavare. Hon kan styra människors intressen, väcka vrede, skapa sympati, forma allmänhetens bild av de personer hon intervjuar. Hon använder dock sin makt med stor försiktighet. Makt är alltid tveeggat. Och hon lever i ett sorts osynligt akvarium. Vattnet hon simmar i delar hon med de offer som hon lever på att skriva om – och de är, i sin tur, ofta beroende av att få ta plats i ljuset som Cecilia Hagen och hennes kollegor kastar på dem.

Kändisar lever i ett symbiotiskt förhållande med pressen. Det är ett välkänt faktum. Få verkar dock reflektera över att även journalister är beroende av att kändisarna tackar ja till att bli intervjuade. Det riskerar att skapa en lite undfallande attityd.

I dag kommer Cecilia Hagen ut med ”Ständigt frågvis”. Det är en bok som kommer att sälja bra. Men inte på grund av sina litterära kvaliteter, även om den partivis är skriven med såväl snärt som en hel del eftertanke. I stället lockas läsaren med att få delar av sitt lystmäte stillat av vad som händer bakom de stängda dörrarna. Vad som sker när bandspelaren stängts av och blixtarna slutat smattra.

Intressantast är i mitt tycke de partier där Cecilia Hagen berättar om sina egna erfarenheter – motgångar, framgångar, kamp med rädsla och hur hon ständigt lär sig att inte lita på några av sina fördomar om de människor hon ska intervjua. Den som har egna funderingar på att ägna sig åt ”kändisjournalistisk” – eller vad jag ska kalla denna subgenre – har mycket att lära av vad Hagen berättar i dessa avsnitt som interfolierar de många anekdoterna kring möten med celebriteter av skilda slag och utdrag ur hennes intervjuer.

Varje försök att beskriva vilka kända och framstående människor som är med i boken faller på sin egen orimlighet. ”Namedropping” är ju ett ord man ofta använder. Men vad ska man säga när det rör sig om rena rama Niagarafallet? Alla är med!

Hagen verkar äga en naturlig fallenhet för en viss ytlighet. Det är en stor tillgång i hennes arbete. Och hon utnyttjar den väl. Hon förmår – och det är skickligt gjort – att förvandla denna egenskap till en distanserande humor. Hon får skrattarna på sin sida. Och hon kan, dessutom, vara verkligen kvick. Men att skämta om sig själv är en vansklig balansgång. Där visar Hagen att hon äger en stor portion av personligt mod.

I förbigående nämner Hagen ett fåtal intervjuer som inte gick bra. Där dyker namnet Etienne Glaser upp. ”Ytterst von oben, tyckte jag”, skriver Hagen. Som jag minns det var det en intervju med dåvarande paret Glaser och Suzanne Osten. De blev också porträtterade i söndagstidningen i sedvanlig ordning. Men i sin stående veckokrönika skrev Cecilia Hagen – rakt och rått, som jag minns det – om hur skrämmande elitistiska, nedvärderande och föraktfulla de under samtalet varit mot vanliga människor. Det var modigt. Mycket modigt. Och jag tror krönikan avslutades ungefär så här: Men på söndag kan ni läsa hur de egentligen vill bli uppfattade.

Den hållningen hade jag gärna sett mer av i den här boken.

Mer läsning

Annons