Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bok med ryska konstigheter

RECENSION
Ryssland är svårt att förstå sig på.

Annons

Därför finns det Rysslandskännare. Ett stort namn just nu är Peter Pomerantsev, engelsman med ryska anor. Han är född 1977 men har hunnit arbeta tio år på TV i Moskva och ses som expert på hur rysk nyhetsförmedling förvränger fakta.

I den egenskapen har han ofta åberopats även i svensk press och uppträtt i kulturkanalen Axess. Hans bok Ingenting är sant, allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ noterades genast på en tio-i-topp-lista i DN när förlaget Ordfront gav ut den för ett halvår sedan.

Peter Pomerantsev, brittisk journalist, författare och tv-producent.

Men man ska inte tro att boken ger en systematisk presentation av rysk nyhetsförmedling. Den är i stället en samling berättelser om lyxprostituerade, om religiöst-nationalistiska MC-gäng, om kulturpersonligheter med gedigen kriminell bakgrund, om oligarker, om fotomodeller som efter stjärnkarriärer i Väst kastar sig ut ur skyskrapor i New York för att de gått hemska kurser i personlighetsutveckling i Moskva och andra ryska konstigheter.

Det mest intressanta som sägs om rysk nyhetsförmedling är nog Pomerantsevs funderingar över hur hans kollegor i Moskva kan sänka sig till att göra TV för regimen. De må vara liberaler i sina privathus, på semestern i Toscana, menar han, men egentligen tror de inte längre på någonting. De är som en fjärilsart som fått förmågan att byta färg för att inte upptäckas av sina naturliga fiender och som gärna antar den färg som passar även efter det att sovjettidens fiender till den fria tanken har dött ut.

Det är spännande funderingar – men är Pomerantsev rätt man att uttala dem? Det han gjorde i rysk TV var dokusåpor, och för att göra sådant behövs ju också en rejäl dos anpasslighet – fast av annat slag. I dokusåpor är ambitionen inte att undersöka verkligheten, utan att utvinna underhållningsvärde ur den. Det gäller också Pomerantsevs bok.

Men ibland snuddar han ändå vid det reella ryska livet, som i berättelsen om Jana Jakovleva. Hon säljer rengöringsmedel till städfirmor och tjänar så bra att någon uppe i strukturerna bestämmer sig för att kapa hennes firma. Rengöringsmedlet klassas som knark, Jana sätts i fängelse, allt verkar hopplöst. Men så råkar det finnas en konkurrerande maktstruktur som använder Janas fall för att sätta åt sina motståndare. Slutet blir lyckligt i alla fall.

Janas historia är nog representativ för den kamp som ryska småföretagare än idag måste föra för att bygga upp det som totalt saknades i Sovjetunionen: ett fungerande utbud av varor och tjänster. Därför är hennes historia viktig och intressant.

Men Pomerantsev är i princip inte ute efter det representativa, utan efter det speciella. Det är han långt ifrån ensam om. Rysslandsbedömare har alltid exotiserat Ryssland. Ryssarna själva har gärna gjort det. Redan Tolstoj gjorde det ju i Krig och fred, där Napoleon till exempel blickar ut över Moskvas gyllene kupoler före inmarschen och känner den oroliga, smått avundsamma nyfikenhet man erfar inför livsformer som är en främmande.

Även dagens ryssar verkar uppleva sin nationella identitet påfallande starkt – och tycks tro att alla folk identifierar sig nationellt på samma sätt. Jag vet inte hur många ryssar (hundra, tror jag) som på 2000-talet har bett mig beskriva det moderna Sveriges samhällsidé!

Den sortens speciella ryska tänkande är nog det jag bäst känner igen i Pomerantsevs bok. Där tycks alla, från MC-knuttar till miljardärer, söka något slags nationell livsmening. Kanske är det det som gör att så många ändå stödjer Putin (för tillfället 81 %!) – han vill ju minst sagt att Ryssland ska vara litet annorlunda. Men om Putin skriver Pomerantsev nästan ingenting.

Pomerantsevs inriktning på det sensationella och surrealistiska får mig att tänka på början av 90-talet, då rysk ekonomi befann sig i fritt fall och det pressen skrev om sensationell rysk kriminalitet. I den situationen skulle jag och mina ryskelever besöka Sundsvalls vänort Volchov och bo i familjer där. Vi gjorde en enkät med frågor om hur folk privat hade drabbats av brottsvågen. Hundratals elever, lärare och föräldrar i Volchov svarade – liksom en mindre, men liknande kontrollgrupp i Sundsvall.

Resultaten gjorde oss snopna: våld, stölder, inbrott, rån på gatan etcetera förekom lika ofta i Sundsvall som i Volchov! (Kontrollenkäten visade rentav att en av mina kollegor hade rånats på en gata i Sundsvall mitt på dagen!) Våra siffror stämde nog, men de hade inget att säga om de väldiga och intressanta skillnader mellan våra länder som alla som då och då sätter en fot i Ryssland inte kan undgå att känna av.

Men de skillnaderna syns bäst i vardagslivet, och det är inte Pomerantsevs arbetsfält. Just där arbetar å andra sidan 2015 års nobelpristagare, Svetlana Aleksijevitj. Hon blickar något längre bakåt i tiden än Pomerantsev men har mer att säga om dagens Ryssland. Hennes sanningar kommer direkt ur det reella livet, är representativa och kommer alltid att stå sig.

Det gäller för övrigt även Tolstojs sanningar. Nu efter BBC-versionen finns det en akut anledning att läsa om Krig och fred! Det är nog världens bästa roman, och det är lättare att känna igen ryska vänner och bekanta i Natasja, Pierre, Andrej, Nikolaj och Sonja än i Pomerantsevs figurer.

Eviga sanningar är alltid bättre än surrealistiska. Men det viktigaste av allt är förstås att sanningssökandet hålls igång!

Mer läsning

Annons