Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Ekerwald minns en barndom

Annons
Ekerwald minns en barndom

Böcker

Carl-Göran Ekerwald

Skogvaktarns pojke

Norstedts

Cirkapris: 249 kronor



En lycklig barndom. Det är inte alltid en bra utgångspunkt för en högstående litterär barndomsskildring men i författaren Carl-Göran Ekerwalds fall har den lyckliga barndomen gjort hans Skogvaktarns pojke till en högst njutbar läsupplevelse.

När man läser säg Ekerwalds Voltaire-bok, den senaste av hans många monografier om filosofer och författare, undrar man hur denne med Jämtland så starkt förknippade författare skapat sig sin egen personlighet? Man känner så starkt att han är en monograf som hela tiden utgår från sig själv när han avläser de andras personlighet. Det verkar lite märkligt med Jämtland och detta inkännande i personligheter som Nietzsche, Goethe, Shakespeare, Voltaire och andra.

Ekerwalds lyckliga barndom ägde rum i jämtländska Offerdal. Pappa var jämte sedan generationer men mamma var ångermanländska. Hon växte upp i en överfull torparstuga i Härnösands utkant och kunde se tillbaka på sex generationer i Säbrå. Hennes far, Ekerwalds morfar, var besättningsman på båten Idog som gick i reguljär trafik mellan Härnösand och Sollefteå och slutade sina dagar som stenhuggare åt Härnösands kommun. Även om båda föräldrarna var positiva och förhoppningsfulla till läggningen tycktes den största entusiasmen ha funnits hos mamman, stadsflickan från Härnösand. Det finns i boken en ganska härlig skildring när mamman får för sig att hon ska köra familjens bil, utan körkort eller förkunskaper. Hon visar "de ledinska takterna" och klarar uppgiften galant. Hon hade bara fyra år i skola men hon var dotter till rorsmannen på bogserbåten Idog. Hon avundades inte någon. "Ledinarna, det vill säga ångermanlänningarna från Säbrå, var storvuxna, gladlynta och med något undantag hetlevrade, impulsiva och äventyrliga" skriver Ekerwald som målar upp härnösandssläkten i starka och närmast romantiserande färger. Det jämtska påbråt beskrivs som mer försiktigt, praktiskt filosofiskt inriktat. "Det är möjligt att tuberkulosen och svältåren på 1860-talet for fram så mordiskt bland ångermanlänningarna att de som överlevde nära nog befann sig i ett extatiskt lyckotillstånd - de hade ju fått överleva".

Carl-Göran Ekerwald rörde upp åtskillig kritik när han en gång påstod att jämtarna utgjorde en "folkstam" för sig men han står fast vid detta. "Kommer man som jag från glesbygden i västra Jämtland kan man inte undgå att se vilken väsentlig skillnad i mänsklig atmosfär som råder ute vid kusten". Kusten är storsvensk, säker, storordig. Inlandets glesbygd "hade den tvivelaktiga äran att i många århundraden ha varit fientligt territorium".

Pappan, bondpojken, hade gått skogsskola i Bispgården och sålunda blivit skogvaktare. Medlem av det lilla etablissemanget i Offerdal där man rökte, istället för att snusa, och talade rikssvenska istället för dialekt. Han hade bytt namn från Jonsson till den eleganta konstruktionen Ekerwald (wald är tyska för skog). Lägg till detta en tämligen fri och liberal uppfostran samt rötter från både det storsvenskt säkra och det försiktigt jämtska så har man en god jordmån för en begåvad pojke under 20-tal och tidigt 30-tal (Ekerwald är född 1923).

Skoltiden i Östersund, liten pojke i olika inackorderingsrum, blev däremot en pina. Det lyckliga ställs mot det olyckliga. I skolan är han länge misslyckad. Till och med usel i tyska. Han som skulle komma att skriva om Nietzche och Goethe. Han läser ofantliga mängder men bara för nöjes skull. Även om Ekerwald senare blev lärare, vid sidan av författandet, är hans minnesskildring inte en i raden av skildringar av hur skolan lyfter det begåvade barnet. Här finns knappast några karismatiska lärare och insiktsfulla pedagoger.

Carl-Göran Ekerwalds barndomsskildring påminner mig i sina bästa stunder om Elias Canettis barndomsskildringar. Några sämsta stunder finns inte men tonen mår inte riktigt bra av att Ekerwald längre in i boken börjar ta kontakt med åldriga gamla barndomsvänner och stämmer av vissa minnen. Då blir det smak av memoar istället för skönlitteratur. Men såna stunder är ändå bara mindre gupp på den vackra skogsbilvägen.

Lars Landström

Mer läsning

Annons