Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det moderna livet är en novell

Annons
Det moderna livet är en novell

Vad är det för rörelser på det episka fältet som har lett till att det i våra dagar kommer ut ungefär lika många novellsamlingar som romaner?

Och av vilken anledning undviker ofta novellförfattarna att kalla sina alster för just noveller? Det här är frågor som behöver en bakgrund innan de besvaras, och då är det väl lika bra att ta det från början.

Ordet novell kommer från italienskans nouvella. Det betyder nyhet och lär ha använts för första gången i samband med Boccaccios novellsamling Decamerone på 1300-talet. Den moderna novellens födelse får vi dock gå mycket längre fram i tiden för att finna, nämligen till 1800-talet och Edgar Allan Poe. Tätt efter honom kommer storheter som Guy de Maupassant och Anton Tjechov.

Novellen i vårt eget land får lite av en storhetstid runt förra sekelskiftet tack vare till exempel August Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg och Ludvig Nordström. Senare kommer Thorsten Jonsson och Ivar Lo-Johansson. Ivar Lo är också en av inte alltför många författare som har teoretiserat kring novellgenren. I en programartikel i BLM 1941 skriver han bland annat detta:

Novellen är varje prosaförfattares skola, men den är samtidigt hans mästarprov, och alla de stora romanförfattarna har säkerligen drömt om att kunna skriva åtminstone en enda ypperlig novell. Få har lyckats. Det talar en del om konstens hårdhet, om kravets vidd, om hur de många försöken distanserats av de få, stora mästerverken.

Men femtio, sextio år senare är läget definitivt ett annat. Nu är det långt ifrån ovanligt att man debuterar som novellförfattare, även om man som sagt tycks undvika begreppet novell. Berättelser har blivit den vanligaste beteckningen. Man kanske bör se detta som att dagens novell är något annat än gårdagens. Det här gäller i synnerhet de noveller som har skrivits av alla många unga som debuterat som novellister, till exempel Rolf Almström, Ninni Holmqvist, Inger Edelfeldt, Hans Gunnarsson, Mats Kempe och Cecilia Davidsson, alla med sin stil och sina ämnen. Vem av dem har Ivar Lo-Johanssons kravlista framför sig vid skrivbordet? Ingen, skulle jag tro. Därför "vågar man" debutera som novellförfattare. Och det gör man alltså så bra att man konkurrerar med romanen om läsarnas intresse.

Vad kännetecknar då den nya novellen och dess framgång? Man har sagt att svaret är förknippat med vår tids fixering vid tiden. Tid är en bristvara, och den som vill läsa skönlitteratur väljer därför att läsa kortprosa. Att läsa en roman kräver tid för att lära känna karaktärerna, tid att förstå vad som får dem att agera som de gör, vad som förändrar dem.

Dagens novell är koncentrerad och snabbt förbiglidande - och många gånger mycket kort. Det moderna livet är just som en novellsamling: en serie händelser med utelämnade sammanhang och utan någon långsiktig mening. Det här är något som understryks av att många noveller har tvärhuggna inledningar och öppna slut.

Man kan till detta lägga att novellen i dag kan se ut hur som helst, något som gör den gränsöverskridande. Därmed finns det möjligen ytterligare ett skäl till varför man undviker beteckningen novell. Med andra ord, vi har avlägsnat oss långt från de två klassiska novelltyperna, alltså den koncentrerade gåtan som upplöses i några effektfulla avslutningsmeningar, eller den stillastående och stämningsfulla beskrivningen av ett landskap eller ett möte mellan människor.

Ett bra exempel på detta nya är Hans Gunnarsson. Jag nämner honom därför att han är extra aktuell just nu: för ett par veckor sedan fick han en guldbagge för bästa manus (som byggde på några av hans noveller) och i dag får han i Härnösand motta Ludvig Nordström-sällskapets novellpris på 25.000 kronor.

I hans noveller får vi glimtar av personer, som inte finns i något egentligt sammanhang och som själva ibland känner sig overkliga. Men ändå hinner de för ett ögonblick visa upp sin vilja att ta tag i sin oförmåga att vilja något innan de ger upp igen. Så rinner de ut ur texten tillsammans med ett frågetecken. Styrkan i Gunnarssons författarskap är att han trots detta lyckas göra sina noveller angelägna. De träffar prick mitt i det som vi brukar kalla verkligheten, och som läsare utmanas man till att lyssna till signaler om ett större sammanhang.

Det är den här typen av noveller som i vår tid tävlar om läsarnas gunst tillsammans med den klassiska novellen. Säkert är att denna naturligtvis fortfarande har sina läsare. Och, för att till sist anknyta till inledningen, lika säkert är det nog så att läsarna av dagens novell inte bryr sig om ifall det ges ut fler novellsamlingar än romaner eller att novellen får heta något annat än novell.

LARS WOLF



Lars Wolf är docent i Litteraturvetenskap vid Mitthögskolan i Härnösand

Mer läsning

Annons