Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bok: Också jag har varit Alfred Vestlund: Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf

/

Annons

En vass och vrenskande vantrivsel, ett ständigt skavande i själen och tanken, är en av de grundläggande känslor som Gunnar Ekelöf sällan förmår att bli fri ifrån. Sverige är trångt. Det är inte högt till i taket, men oförståelsen och det fnysande föraktet är desto större. Småsinta fördomarna frodas. ”Fasterlandet” är ett land som inte vill – eller kan? – ta till sig de viktiga nya strömningarna från kontinenten. Visioner verkar saknas. Vardagen är en lunk som är en ensidig grötlunk som förblir sig lik. Förståelsen för den internationella lyriken och litteraturen lyser oftast med total frånvaro. ”Detta är ett litet land med små lyriker”, kan man nästa höra skalden sucka för sig själv när han tänder sin pipa.

Gunnar Ekelöf – född och uppvuxen i Stockholm – stöts bort och ibland närapå skräms han av den stela, ordningsamma och rigida svenskheten – inordnandet och anpassligheten – som dessutom ofta framträder som feg och undfallande inför alla former av auktoriteter och kulturella kommandorop som i regel ljungar myndigt över ett ödsligt och sterilt kulturlandskap.

”Jo, jag trivs på landet”, säger Ekelöf i en intervju från 1946. ”Jag har aldrig tyckt om Stockholm – det står för mig som en intrigernas och kotteriernas hemort och det finns en form av typiskt svenskt hyckleri som jag avskyr av hela mitt hjärta och som är tämligen förskonad från på landsbygden, där livet ännu har sin naturlig rytm.”

Citatet är hämtat ur den nya volymen ”Också jag har varit Alfred Vesterlund ” vari Daniel Möller sammanställt i princip alla intervjuer som Gunnar Ekelöf gav under sin livstid plus hans svar på enkätfrågor som länge var populära i tidskrifter och tidningar. Det är det livaktiga Gunnar Ekelöf-sällskapet som står för utgåvan vilken är försedd med en upplysande inledning av Magnus Halldin. Medlemskap kostar 180 kr per år, plusgiro 47 44 72 - 8.

Sverigekritiken är framträdande i vad Ekelöf framhåller genom åren. Den blir till en röd tråd som löper genom boken, vilken dessutom förmår att bli en sorts märklig memoar eller ofrivillig självbiografi. Vad avser Ekelöfs inställning till Sverige bör den förtydligas: kritiken och avståndstagandet till Stockholm och dess litterära nepotism och konformism är vad han återkommer till. Hans fördömande har dock en annan och positiv sida. Ekelöf vill till varje pris förbli en ensling. Ensam, utan flock, utan lojaliteter som skulle kunna bakbinda honom. Han vill i språket och dikten bana egen väg. Så är och förblir också hans röst alltid hans egen. Självständighet och originalitet är vad han erövrar genom att inte låta sig inordnas eller värvas till litterära skolbildningar eller ryggdunkande kamratkretsar.

Den intellektuella integritet han uppvisar och håller fast vid är föredömlig. Den är inte av det lättköpta slaget. Behovet av att känna sig fri och obunden leder till att en redan ovanligt känslig och sårbar själ kan bli hårt riven och inte sällan angripen, även om det förändras med åren då Ekelöfs position som en av landets stora lyriker blir alltmer befäst. Det är likväl ur hans frihetslängtan och odlandet av enslingens, den utanförståendes skarpa blick som hans poesi får mycket av sin kraft och lyster och sitt hisnande djup ifrån. Och inte minst att han själv ser på skrivandet som arbete – han misstror allt tal om inspiration.

”Jag arbetar som en hantverkare”, säger han till Matts Rying1950,”försöker göra former. Jag är inte född till att skriva, jag är ingen tillfällighetsdiktare, naturpoet, utan arbetarpoet.”

Det är intressant att se hur Ekelöf konsekvent ställer den svenska landsbygden mot huvudstaden och att Stockholm vid varje jämförelse alltid kommer till korta. Det är i lantliga miljöer som han inte bara känner sig hemmastadd utan avsevärt mer fri och oberoende, där slipper han ”den litterära diktaturen”. Stillheten, ensligheten, vädrets skiftningar, dygnets och dagarna egen rytm och årstidernas växlingar inger en känsla av förändring; en känsla som söker sig ner på djupet av Ekelöfs sinne och känsloliv.

I en intervju från 1966 i isländska Morgonbladet avger Gunnar Ekelöf en uppfordran. Kanske, viskar Ekelöf hest i morgonväkten, är det en uppmaning som äger ännu större giltighet idag: ”Bokstavsraseriet som strävar efter enkelhet har ingen framtid. I stället bör dikten innehålla ett inre raseri som tolkar tillståndet i världen.”

enander@kajen.com

Litteratur

Gunnar Ekelöf

”Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar”

Redaktör: Daniel Möller

Inledning: Magnus Halldin

(Gunnar Ekelöf-sällskapet)

Mer läsning

Annons