Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vill Jonas Bonnier?

/
  • Jonas Bonnier skriver om en frostig relation mellan far och son.

BOK: "Fäder" är som en Per Hagman-roman utan nattens poesi, skriver vår kritiker om Jonas Bonniers nya bok.

Annons

Ett bokprojekt pågår med nytolkningar av Shakespeares dramatik, där nutida författare tar sig an hans verk och skriver egna versioner. På svenska har nyligen Jeanette Wintersons och Howard Jacobsons bidrag utgivits. Där förlåter själva idén många brister i romanerna.

När författare utan att vara en del av ett sådant projekt återvänder till gamla texter väcks omedelbart min skepsis. Visst, det kan bli starkt när, säg, "Hamlet" ligger som en underström i texten, men allt för ofta handlar det enbart om lånad prestige.

I synnerhet när författaren ivrigt deklarerar referensen, som Jonas Bonnier gör till Sofokles "Konung Oidipus" i "Fäder".

Här ger dock denna innehållsförteckning ett svar som resten av romanen saknar. Varför vill Jonas Bonnier berätta denna historia? Det enda svar som jag kan finna är att han vill skriva en roman som baseras på Sofokles.

Hans ödesdrama har tre centrala gestalter: Affärsmannen Kurt Wiesel, hans rockstjärneson Tom samt Evelina, en kvinna som kommer in i båda deras liv som en brygga mellan de två trätande kontrahenterna.

Fadern är indirekt ansvarig för en olycka som drabbar Tom, ett slags kastration som strör tvivel kring huruvida sonen kan bli far själv. Olyckan innebär den slutgiltiga brytningen i ett redan frostigt förhållande.

Romanen följer de båda på varsitt håll, skarpa men känslolösa digitala bilder från otaliga lyxhotellrum. Fadern lever endast för att ackumulera kapital, sonen lever en allt mer desillusionerad och förlamad rockstjärnedröm som riktar in sig mot en enda besatthet: Att bli far. När han träffar Evelina stänger han in henne på ett hotellrum och släpper henne inte förrän han tror att hon bär hans barn.

Relationen mellan far och son är ett ständigt återkommande litterärt tema; jag hinner knappt slå igen Qaisar Mahmoods nya roman "Halva liv" om just en fadersrelation förrän jag börjar läsa Jonas Bonnier. I "Fäder" anas en mer personlig berättelse, men distansen blir allt för stor för att ana de verkliga känslorna.

I romanens iver att skildra pengar, rockstjärnor och tomhet finns någonting väldigt 90-tal, som om romanens omslag hade kunnat fladdra förbi i Henrik Schyfferts avslutande bildspel i showen "The 90's – ett försvarstal". "Fäder" är som en Per Hagman-roman utan nattens poesi.

Läs mer: Kristian Ekenberg recenserar Qaisar Mahmood

Mer läsning

Annons