Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ungdomsbok: Kiruna och dess flytt skildrad i tonårsbok

/

Ungdomsboksrecension
Ann-Helén Laestadius: Tio över ett
Rabén & Sjögren

Annons

Långt uppe i norr pågår något så bisarrt som flytten av en hel stad. Eller som Maja i boken påpekar: Kiruna flyttas inte, det byggs på nytt. Bara enstaka hus flyttas.

Själv ställer Maja alarmet på tio över ett varje natt för att höra sprängningarna i gruvan. Hon är livrädd för att staden ska rämna. Samtidigt har hon huvudet fyllt av en kille som heter Albin, och av att bästa kompisen Julia kanske måste flytta.

Det är inte lätt att skönlitterärt skildra en stadsflytt, sett ur en tonårings perspektiv, särskilt inte när det mesta ännu ligger i framtiden. Ann-Helén Laestadius kan miljöerna och har skrivit fina porträtt av tjejer i norr förr, och även Maja blir en sympatisk person, ingen hjälte. Däremot blir det för mig lite overkligt med hennes panikångest - att hon är så rädd för något som hon har levt med i hela sitt liv, även om det är mer påtagligt nu att Kirunaborna går omkring ovanpå ett hål.

Det som blir väldigt verkligt är skildringen av Kiruna och Majas känslor för sin stad. När städer förändras försvinner minnen, traditioner och rötter, och inget förändras så fort som Kiruna; en stad byggd bara för gruvans skull. Staden med Esrange, midnattssol och Kebnekaise - inte märkvärdigt när man bor här, säger Maja, men boken får det att kännas speciellt. Senare blir hennes rädsla, overklig eller inte, ett drivhjul som flätar samman saker på ett ganska rafflande sätt.

Samtidigt både händelselös och originell markerar boken en händelse i svensk historia, något som kommer att talas om i generationer. Inte minst bland de som är gruvans barn, vare sig de vill eller inte, som Maja säger.

Läs mer om boken: Kirunarivning blir tonårsångest

Läs om fler böcker för unga: Man hade väntat sig mer av Alma-pristagaren

Mer läsning

Annons