Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tät och actionfylld Moströmdeckare

/
  • Jonas Moström får ST:s och SCA:s kulturstipendium 2016 för sina Sundsvallsdeckare. I den nya boken är Uppsala spelplats men polisutredaren Johan Axberg från Sundsvall är fortfarande en av huvudpersonerna.
  • Jonas Moström signerar böcker och möter sina läsare.

Litteraturrecension
Jonas Moström: Midnattsflickor
Lind & Co

Annons

Det är elfte gången Jonas Moströms polishjälte Johan Axberg löser mordfall. Nu har han kallats in från Sundsvall för att hjälpa rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp att reda upp ett par mystiska våldtäkter i Uppsala, varav en har lett till mord. Med i gruppen finns hans attraktiva bekant från förra boken, Nathalie Svensson, som hjälpte till i Sundsvall med att bland annat hitta den försvunne Erik Jensen (se "Dominodöden".).

Det märks att det numera är en van och etablerad deckarförfattare som manövrerar Axberg och kompani. Språket är enkelt och självklart men har finess; det skapar stämning samtidigt som innehållet flyter på friskt som Fyrisån. Och trots rutinen finns det inget i denna bok som går på tomgång. Jag tror inte att någon av Jonas Moströms böcker varit så tät, så händelserik och så fartfylld.

Det är stormning av en sommarstuga, infiltration i en märklig machoorden och en cykeljakt - en rolig Uppsaliensisk variant på biljakt och betydligt intressantare. De korta scenlika kapitlen gör historien nästan filmisk. Författaren sparar inte på knepen för att leda läsarens misstankar mot var och en av tre tänkbara gärningsmän, och bygger in ett scenario som verkar på väg mot ett andra mord. De nästan obligatoriska glimtarna in i gärningsmannens förflutna handlar om ett övergivet och försummat barn, så rakt och troskyldigt skildrat att det gör ont i hjärtat.

Manssällskapet Ynglingaorden verkar först alltför bisarrt för att platsa i en tämligen realistisk deckare, men med tanke på allt feministhat som via internet visat sig lura i folkdjupet så varför inte? Närvaron i Uppsala kan jag som Sundsvallsbo inte bedöma, men jag ser i alla fall domkyrkan och Carolina Rediviva framför mig.

Det är som förr ofta vid polisernas möten man lär känna dem och här finns likheter med Sundsvallskaraktärerna. Tim har utvecklats till en intressantare variant av Åkerman, profilerarchefen Granstam tycks inte uträtta mycket men liksom hos Hamrin i Sundsvall anar man en gryende beroendeproblematik. Nathalie sitter inte inne och profilerar dagarna i ända utan hänger med Johan på fältet. Även Johan själv blir en fördjupad gestalt när man får se honom utifrån, genom Nathalies ögon.

Historien har en rapphet och en actionnivå som känns lite ny utan att för den skull dra mot det hårdkokta. Moström förvaltar sina karaktärer väl och lyckas dra ut på spänningsmomenten även i deras privatliv, som det stundande husköpet i Sundsvall för Johan och Carolina.

Och medan Axberg gör lycka i Uppsala sitter min favorit Erik Jensen hemma i Sundsvall och mår dåligt efter kidnappningen från förra boken. Jag hoppas han har kryat på sig tillräckligt för att göra come back i nästa bok.

Läs mer: Uppsalamord är årets Moström

Mer läsning

Annons