Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tankar om livets ofullkomligheter

/
  • Barbro Lindgren funderar över tillvarons nödvändiga ofullkomlighet i

Säg Barbro Lindgren och de flesta får ett leende i mungipan och minns Max lampa, Vilda bebin eller Loranga, Mazarin och Dartanjang. Men de senaste åren har hon skrivit för vuxna.

Annons

Små tänkeböcker, skenbart vardagliga dagboksanteckningar från promenader och eftermiddagar på Öland. Det har blivit några stycken, hon tänker mycket. Den senaste heter "Ett nollsummespel".

Det handlar förstås om livet och döden. Vad annars? Hur livet ska levas har vänts och vridits på i årtusenden. Barbro Lindgren som är född -37 har inte hunnit med det tidigare. Livet kom emellan. Men nu, innan hon lämnar in för gott begrundar hon filosofernas ord tillsammans med hunden Mimmi medan de sitter i växthuset och lyssnar på Beethoven eller promenerar till Fäholmen och räknar sångsvanarna. I förra boken var hon mycket flitig lärjunge, hon klämde både Pessoa och Sartre, Schopenhauer och Kierkegaard. Nu känns det som om det går lite långsammare. Att det har blivit mera av naturprogram på TV. Och musik.

Krasst skriver hon att det är ganska sent att börja med Proust och "På spaning efter den tid som flytt". Hon hade ratat honom för länge sedan eftersom hon inte orkade med meningar som fortsatte sida upp och sida ner utan att han någonsin kom till saken. Men nu gillar hon honom.

Jag tänker att lärdomen hon förmedlar är att det är lättare att ta in det långsamma om man själv går ned i tempo. Att som småbarnsmamma, på språng mellan dagis och arbete, klara av att läsa om en huvudperson som tar 17 sidor på sig att somna, är svårt. I solen, vid husknuten med trötta ben och en kopp te går det lättare. Hon jämför sig med Proust och hans croissant till frukost, själv läser hon Svenska Dagbladet till sin hårdbrödmacka med Jarlsbergsost men njuter likt honom av den motbjudande men sensuella gärning som går under beteckningen tidningsläsande. Med den franske författaren förfasar hon sig över att det kan vara ett nöje att läsa om all världens elände medan man dricker sitt morgonkaffe.

1500-talsmannen Montaigne är en annan av hennes litterära bekantskaper. Likt henne går även han ut och in i olika texter och jämför sig med dem och deras författare. Men hon håller inte med honom när han skriver att han läser för att roas. Hon är säker på att han gjorde som hon, läste för att ha något att tillföra sitt fortsatta skrivande. Och så tycker hon synd om honom för att han inte kunde lyssna på Mozart eller Beethoven, de fanns ju inte när han fanns.

Sedan funderar hon över det underliga att Beethovens violinkonsert finns kvar men inte mannen som hon delade liv, lägenhet och musik med på Vanadisvägen i Stockholm. Tonerna tar henne genom rummen, hon minns hur det var. Minns kärleken. Och nu är bara musiken kvar.

Beethovens violinkonsert är i B-dur, men ger i alla fall undertecknad en melankolisk stämning. Barbro Lindgren är lika skicklig. Med humor citerar hon Seneca och förlikar sig med tillvarons nödvändiga ofullkomlighet.

■ Bokrecension

Titel: "Ett nollsummespel"

Författare: Barbro Lindgren

Förlag: Karneval förlag

Mer läsning

Annons