Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storslaget av Alice Munro

/

Det var många som ropade Äntligen när Peter Englund berättade att Svenska Akademin beslutat tilldela nobelpriset i litteratur till Alice Munro.
Den i dagarna nyss utkomna "Tiggarflickan" är ett bra exempel på hennes mästerskap som novellförfattare.

Annons

Inte på grund av sitt kön, även om Englund, helt omotiverat, sa att pristagaren var kvinna innan han berättade vem hon var. Hon får priset för att hon är en oöverträffad mästare i konsten att skriva noveller. Alldeles oavsett kön är den kanadensiska författaren och novellisten sedan länge både läst och omtyckt, även om de svenska förlagen inte tror att noveller går hem.

Den i dagarna nyss utkomna, Tiggarflickan, som Karin Benecke överfört till svensk språkdräkt, gavs till exempel ut av Norstedts redan 1984, men gav väl inte tillräckligt med avans kan man tänka, eftersom de släppt titeln. Konstigt kan man tycka, eftersom Munro varit nobeltippad i många år.

Men bokbranschen blir alltmer inriktad på kortsiktiga vinster, på kioskvältare och storsäljare och allt mindre på litterära kvalitéer. På annat sätt går det inte att förstå det faktum att det som idag går att köpa i bokhandeln är utgivet på det lilla förlaget Atlas. Sedan 2009 har de hunnit med inte mindre än fem novellsamlingar.

Tiggarflickan anses vara Munros internationella genombrott. Precis som i sina andra böcker skriver hon här om människor från landsbygden i Ontario. Skillnaden är att i Tiggarflickan handlar alla novellerna om samma kvinna: Rose. Sammantaget är det tio nedslag i Rose´s liv, med ett tidspann på fyrtio år.

Varje novell bär tillräckligt med information för att vara sig själv nog, lästa efter varandra ger de en närmast fysisk uppfattning om vem Rose är. Läsaren kommer henne så nära, i så många situationer, att man till slut tycker att man träffat henne, på riktigt. Och det är så Alice Munro arbetar.

Hon går sina figurer inpå livet, ja närmre än så. Hon låter dem fundera och vackla, tveka och ändra sig, och hon låter det ta tid. Det verkar som om författaren har all tid i världen att beskriva och berätta, på ett sätt som det konstigt nog ofta inte finns plats för i en roman.

Men när man läser mera noggrant ska man finna att hon valt varje ord med omsorg, hon måtte ha strukit och skrivit om ett flertal gånger tills hon med väldigt små medel får fram det hon är ute efter. Som meningen: Från platser som Hanratty är det lättare för flickor än för pojkar att komma sig upp i världen. Det är direkt och kristallklart. Genast tänker jag: Kramfors eller Överkalix.

I Tiggarflickan, liksom alltid, är frågan om klass och tillhörighet en viktig ingrediens. Rose köper angorajumprar för att hon tror att det är vad de intressanta människorna har. Men även sedan hon förstått klädkoderna, känner hon nästan alltid hur fel hon är.

Hon lägger stor vikt vid kläder, ändå blir klänningen för blommig när hon blir trängd. Rose känner sig obekväm inuti den. Och hon skäms när hon blir osäker, när hon känner att hon inte har kontroll då skäms hon. Och hon för över det på sina kläder. Denna Munros iakttagelse är på pricken, jag känner direkt igen mig.

En annan sak som händer när Rose lyckats ta sig in i andra sammanhang är att det förstört hennes förmåga att betrakta hemmet som det naturliga, som den självklara bakgrunden. Därför förlöjligar hon hemstaden och dess innevånare bland andra, och känner sig varje gång som en förrädare. Obehaget som följer kryper under skinnet på henne.

Det mesta som händer i novellerna, händer på insidan av människorna. Det är inget konstigt, eller udda, eller spektakulärt med vad de upplever. Det är det som är så storslaget med Munros konst. Hon lyckas göra stor litteratur av alldeles vanliga, oansenliga människor i alldeles vanliga normala situationer i livet.

Tråkigt nog har Tiggarflickan på alltför många ställen redaktionella fel. Ett, som dessvärre nog är medvetet eftersom det är genomgående, är att alla manliga adjektiv böjts med feminina a:n. Det är synd, eftersom jag är säker på att Munro, som är född -31, hållit på grammatiken om hon varit svenska.

■ Bokrecension

Titel: "Tiggarflickan"

Författare: Alice Munro,

Översättning: Karin Benecke

Förlag: Atlas

Mer läsning

Annons