Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Osminkat möte med passionerad Neil Young

/

Neil Young kan framstå som irriterande passionerad när han i sin första riktiga självbiografi hamrar in budskapet om hur besviken han är på dagens ljudteknik.

Annons

Hur musiktjänster som Spotify och Pandora bara kan erbjuda en fraktion av den ljudbild gamla vinyler levererar. Och hur hans eget ljudprojekt är tänkt att revolutionera det sätt dagens unga lyssnare, som växt upp med mp3-formatet och aldrig kunnat jämföra skillnaden med andra ljudkällor, köper och lyssnar på musik.

Passionerad. Ett nyckelord när det kommer till Neil Young. Oavsett vilket projekt det handlar om är han så målmedveten att mycket annat runt omkring försvinner, som en häst med skygglappar redo att sträcka ut tungan över mållinjen när målfotot tas.

Därmed är det lätt att misstolka honom och avfärda att han hela tiden återkommer till sitt ljudprojekt som en ren reklamkupp. Men det är en för enkel lösning. Han kan bara inte hålla sig. Passionen är för stark. Skygglapparna är på, mållinjen finns där framme någonstans och Neil har lagt i femmans växel.

Det har han ofta gjort. Och projekten har varit många. Nya system för modelltåg, jakten på alternativt bränsle till bilar (temat på albumet "Fork in the Road"), politiska ställningstaganden ("Freedom of speech"-turnén 2005 som skapade kontrovers när Neil projicerade texten till "Let’s impeach (riksrättsåtala) the president" på storskärm) – och nu, en självbiografi där varje bokstav är nedknackad av honom själv.

Det fungerar bra. Det hoppar och sticker iväg emellanåt, men är avslappnat rakt på sak utan ordsnickerier. En plötslig djupdykning i ett tema följs dock ibland av en rätt ytlig redogörelse för ett annat som verkar dölja något mer. Själv hycklar han heller inte med att han är nybörjare på att skriva, trots att hans far var en erkänd författare. "Jag är heller inte intresserad av form för formens egen skull. Ge den till någon annan om ni tycker att det är jobbigt att läsa", konstaterar han torrt.

Mest intressant blir det när han fokuserar på vad han ändå gör bäst: Musik. Från tonårslivet i Kanada till den illegala gränsflykten till USA, vidare till Buffalo Springfield, drogerna (som Neil i boken berättar att han gav upp i januari 2011), till kompgruppen Crazy Horse och turnéerna. Om familjelivet och sjukdomarna (Neil har legat på operationsbordet ett flertal gånger), vänner som överdoserat och Kurt Cobains självmord.

Den senaste skivan, "Psychedelic Pill", fungerar, lite svävande, som en tillhörande ljudbok. Ett par passager återkommer i texter till låtar som "For the love of man" tillägnad hans cp-skadade son, "Twisted road", en hyllning till Bob Dylan – och "Born in Ontario", där historien tar sin början. Och, så klart, "Driftin’ Back", där dagens ljudformat får en känga.

"Fredsförklaring" är långt ifrån en heltäckande bok över Neil Youngs karriär. Men den ger en bra bild av mannen bakom musiken, den passionerade och spirituelle gamle hippien, revolutionären och sökaren Neil Young. Att den skrivits av honom själv, varenda bokstav, i stället för av någon spökförfattare gör den än mer personlig. Närmare Neil Young kommer vi inte. Det är som han själv skriver i boken, till den som vill ha mer detaljer och historier från svunna tider: Sidorna kommer aldrig att räcka till.

De 436 som utgör "Fredsförklaring" är tillfredsställande nog.

BÖCKER

Fredsförklaring

Neil Young

Översättning: Patrik Hammarsten

Norstedts

Tommy Ehlin

Mer läsning

Annons